Det dina ögon ser

Utläst 090108: Det dina ögon ser av Christina Wahldén

Jag har brukat gilla Wahldéns böcker tidigare. Kort kjol, Eskort och Ingen behöver veta är bra ungdomsböcker, men de senaste hon har skrivit känns inte lika övertygande. För bra för att dö och så nu Det dina ögon ser är i vissa avseenden för mycket. Jag blir tidigt mätt på det politiskt korrekta i en kvinnlig polis i burka (Zara Al-Said), en manlig skolsköterska, en kvinnlig rektor, tjejer på lastbilsgymnasium och en kvinnlig åklagare som dessutom heter Veronica Gonzales. Boken har ett viktigt debattämne med unga brottsoffer och hur det kan gå till i en domstol men slutar lite för enkelt.

Tess går lastbilsgymnasiet och är en av tre tjejer i klassen. Bea, en av de andra tjejerna blir tokig när hon får veta att hon inte är en av dem som blivit uttagen till praktik i Baskien. Hon misshandlar Tess svårt så hon hamnar på sjukhus. Den tredje tjejen i klassen, Molly, är i klassrummet och ser vad som händer, men hur mycket ska hon våga berätta för polisen? Bea är farlig och hennes kille Robin är också hotfull och står med sin bil utanför hennes hus ibland.

Boktjuven

Utläst 090106: Boktjuven av Markus Zusak

Jag brukar inte uppskatta fantasyböcker, och när det är döden som är berättare låter det väl ändå lite väl skruvat? Men nu är jag i gång och läser ungdomsböcker och jag är tacksam att denna är med i Bokjuryn. Det är en mycket annorlunda och vacker historia om Liesel, en liten flicka i andra världskrigets nazi-Tyskland.

När döden berättar en historia måste du lyssna. Historien börjar i Tyskland 1939. Liesel Meminger är nio år när hon kommer till en fosterfamilj. Hennes lillebror skulle också följt med men dog på tåget på vägen dit. Liesel blir en boktjuv. Böckerna betyder mycket för henne och hennes fosterfar hjälper henne att lära sig läsa själv. Hon läser högt för de andra i skyddsrummet under ett bombanfall och sedan för grannfrun, kvinnan som tidigare spottat på deras dörr.

Den som inte tar bort luddet ska dö!

Utläst 090105: Den som inte tar bort luddet ska dö! av David Batra

Ibland är det skönt med små böcker av typen klippochklistra, som den här som är full av elaka lappar. Batra har samlat i flera år och även fått hjälp från andra. Några exempel:

Tack för att du inte har analsex i vår bastu.

Morgondagen inställd på grund av bristande intresse!

Notice. Male if found in the female toilets will be handed over to the Police. Science Library. (På ett universitet i Singapore.)

Vi öppnar plötsligt i september

Resa genom ensamheten

Utläst 090102: Resa genom ensamheten av Plura Jonsson

Jag tycker om Eldkvarn och det får man nog lov att göra för att uppskatta den här boken. Däremot anser jag inte att man behöver gilla själva Plura. Han verkar inte riktigt klok. Det är ganska intressant att han inte skäms för sig utan faktiskt utger sig för att vara det svin många tycker att han är. Det är många otrohetsaffärer och fuffens med kokain och skit som han beskriver som vore det ett alldeles naturligt sätt att leva på. Bakom boken ligger bloggen han skrev i reklamsyfte inför förra skivsläppet. Jag följde aldrig den för jag tyckte den var ganska seg när jag var inne och kollade någon gång, men som bok fungerar det faktiskt bättre. Sällan är det så, jag menar, hur många bloggar håller för att ge ut i bokform?

Det här är boken om Pluras minnen ända sedan barndomen i Norrköping och fram till idag. Det är en stor del av hans liv som bestått, och fortfarande består, av Eldkvarn. Hur de har kunnat hålla på så länge är en gåta men de har en trogen skara fans och skaffar nya hela tiden så det går nog att fortsätta som band länge än.

Otrogen på öppen gata

Utläst 081219: Otrogen på öppen gata av Belinda Olsson

Som jag trodde tyckte jag bättre om den första boken än den andra i detta som ska bli en serie på tre. Belinda är journalist och tidningslivet är väldigt äkta och livfullt beskrivet och det är det jag är mest intresserad av, inte livet med bebis. Hon skriver roligt så det är helt klart läsvärt, men tvåan är inte riktigt lika mycket skratt som ettan och ibland blir det till och med sorgligt.

Den andra boken om nyhetschefen Agata tar vid där den första slutade. Nu är det dags för bebis och mammaledighet. Något som Agata har svårt att fixa, hon är så förtjust i sin karriär. Hon hoppar in på tidningen några dagar när de behöver folk. Där är unge vikarien Alex som är snygg. Det kan väl inte vara så farligt att ha en liten jobbflirt? Hon behöver bekräftelse efter graviditeten.

Vad är så skört?

Utläst 081216: Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn? av Björn Sortland

Jag har två invändningar mot den här boken; varför gör man ett så trist omslag till en ungdomsbok (särskilt unga människor behöver lockas med flashiga utsidor) och varför får man inte veta svaret på frågan? I övrigt är det här en så fin liten bok. Man får tidigt veta att Ingrid är döende men det förstör inte läsupplevelsen, snarare tvärtom, man vill se hur hon har det den sista tiden.

Markus är nitton år och förälskad i Ingrid som är tjugofyra. Åldersskillnaden är inte det stora problemet som Markus tror till en början när han får kämpa för att få henne. Ingrid har en dödlig sjukdom och ibland är hon så trött och svag att hon inte orkar träffa honom. Mellan två behandlingar åker de till Tyskland tillsammans och får en fin resa. Det är vansinnigt sorgligt och vackert.

En andra chans

Utläst 081210: En andra chans av Lauren Roche

Jag tycker att folk som inte kan skriva ska låta andra skriva åt sig om de har något intressant att berätta. Laurens liv har onekligen varit händelserikt men språket är så platt och trist så jag blir arg. Boken kommer från klubben En sann historia som öser ut biografier utan urskiljning. Många människor, till exempel gymnasietjejer, uppskattar "eländesböcker" med misshandlade barn, cancersjuka föräldrar och över huvud taget misär och olyckor. Jag kan tycka att det är intressant ibland, men ofta blir det för mycket.

Lauren kommer från Nya Zeeland där hon växte upp med en missbrukande mamma som begick självmord. Lauren och hennes två systrar får bo hos olika släktingar men hon har svårt att finna sig till rätta. Hon åker till USA som fripassagerare på en isbrytare, hon blir våldtagen, hon får barn när hon är sjutton, hon jobbar som strippa och prostituerad, hon har en sjukligt kontrollerande pojkvän. Till sist lyckas hon ordna upp sitt liv och blir läkare som hon drömt om.

Min typ brorsa

Utläst 081211: Min typ brorsa av Johanna Lindbäck

Det är kul att läsa ungdomsböcker ibland och går ofta fort. Just den här boken har jag hållit på med länge eftersom jag läst den på jobbet och det är inte så ofta det är tillräckligt tyst för att få läsro. Jag tror att jag skulle ha gillat den på gymnasiet och jag tycker om den nu, för den känns realistisk och vardaglig men ändå intressant. Man vill ju veta hur det går för ett från början ofrivilligt syskonpar. Boken är skriven omväxlande ur Ninas och Daniels synvinkel.

Nina har tänkt fira nyår med kompisarna men så säger mamma att de ska åka till Luleå för att hälsa på en man hon träffat på nätet och hans två söner. Det är ingen drömsituation för Nina men hon tvingas att följa med och nyåret blir inte så illa som hon befarat. Sönerna Wille och Daniel visar sig vara riktigt trevliga. Kan man bli kär i sin låtsasbror? Om man bor ihop och går i samma klass? Hur ska det bli mellan Nina och Daniel?

Den allvarsamma leken

Utläst 081201: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Det här är en klassiker, en sådan där bok som man ska ha läst. Det trodde jag att jag hade gjort, men när jag sedan läste För Lydia, som Gun-Britt Sundström skrivit om samma personer men i en annan tid och ur en annan synvinkel (Lydias i stället för Arvids) började jag misstänka att jag inte gjort det. Söderberg skrev med ett vackert språk och det känns väldigt modernt med tanke på att boken kom ut 1912. Man känner igen sig på många olika sätt, som borde ha förändrats på hundra år och boken kommer nog inte att kännas förlegad på länge än.

Arvid Stjärnblom och Lydia Stille har en underbar sommar tillsammans i skärgården, men något händer och Lydia väntar förgäves på att han ska höra av sig under hösten när de båda är åter i Stockholm. Arvid tycker att det är för tidigt att binda sig men de fortsätter att tänka på varandra på varsitt håll. Tiden tycks aldrig stämma för att de ska kunna bli ett par på riktigt. De gifter sig och Lydia skiljer sig och blir Arvids älskarinna. Boken slutar inte lyckligt.

Livet på en kylskåpsdörr

Utläst 081127: Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers

Ungdomsböcker är inte alltid så problemfria och enkla som man kanske kan tro. Den här ser väldigt lätt och glad ut vid en snabb anblick. Framsidan är glättig med olikfärgade post-it lappar. Hela boken består av meddelanden mellan mor och dotter som de sätter på kylskåpet.

Claire är femton år och hennes mamma har bröstcancer. Till en början ser de ljust på framtiden för visst ska mamman bli frisk igen. Ju längre tiden går, desto svartare blir tillvaron. De hinner nästan aldrig ses men skriver omtänksamma små lappar till varandra. Claire tvingas växa upp snabbt och klara av saker som normalt sett inte händer en femtonåring. Men man märker även att hon fortfarande är ett barn i vissa avseenden. Mamman får ofta skriva och påminna henne om var hennes nycklar är, att hon ska städa kaninburen och andra vardagssaker.

Flyga drake

Utläst 081126: Flyga drake av Khaled Hosseini

Den här boken är verkligen så bra som alla säger! Jag har inte läst den förrän nu för jag har haft så mycket annat att läsa och så tyckte jag att eleverna på skolan skulle få chansen först. Jag ska se filmen och tror att det är bäst att läsa boken först. Det är förskräckligt att landet Afghanistan inte finns längre, så som det var förr. De hade det bra där före krig och talibaner. En kompis som varit i Afghanistan och har en bror som jobbar där säger att det är en väldigt bra beskrivning av landet.

Amir och Hassan växte upp som vänner trots att Amir hörde till de rika och Hassan var hans tjänare. Hassan var oerhört lojal -frasen "för dig ska jag göra det tusen gånger om" återkommer i boken, men Amir svek honom. Många år senare, när Amir bott länge i USA får han chans att återvända till Afganistan och ställa allt till rätta.

Dagen efter

Utläst 081121: Dagen efter av Lionel Shriver

Den första boken av Shriver som kom ut på svenska, Vi måste prata om Kevin, är något så fruktansvärt bra! Jag lovade mig själv att inte jämföra dessa båda böcker av rädsla att bli besviken. Nu har jag fått veta att hon skrivit nio romaner och så har det bara kommit ut två på svenska. Översättare, vad håller ni på med? (Jag vet att det inte är översättarna som bestämmer det här, men jag vill ha någon att skylla på och hoppas att det snarast blir ändring på detta.)

Dagen efter är väldigt olik Vi måste prata om Kevin, och det är intressant att se att man kan skriva så. Gemensamt för böckerna är att de är gripande och beroendeframkallande, tjocka och välskrivna. Jag känner igen känslor och tankar i Dagen efter som jag inte vill erkänna att jag haft. Romaner som får en att tänka är det bästa! Jag är oerhört imponerad av att alla personer har fått olika sätt att tala och så olika sätt att vara. Allt är så genomtänkt. Den enda invändningen är möjligen att det är för mycket snooker med tillhörande termer, men det verkar liksom meningen att det ska vara för mycket. Man förstår hur insnöad huvudpersonen Irina verkligen måste vara för att kunna leva ihop med en snookerspelare. Så skickligt!

Irina har ett på många sätt avundsvärt förhållande med Lawrence. Det är lugnt och tryggt och visst älskar de verkligen varandra. Men så kommer vännen Ramsey in i bilden. Han är på många sätt Lawrences motsats. Han bryr sig bara om snooker och är inte alls intellektuell. Irina dras till honom på ett oförklarligt sätt. Vartannat kapitel beskriver hur livet blir om hon stannar hos Lawrence, vartannat om hon överger honom för Ramsey. Det blir väldigt olika liv och läsaren får fundera mycket över om det finns något rätt eller fel.

I en annan del av Bromma

Utläst 081104: I en annan del av Bromma av Martina Haag

Jag brukar tycka om Martina Haag, både hennes krönikor och den första romanen Underbar och älskad av alla är väldigt roliga, även om krönikesamlingarna kanske blev lite enahanda att läsa i ett svep, så som det ofta är med den sortens samlingar. Jag hade ganska stora förhoppningar om att fortsättningen på Underbar... skulle vara lika rolig, men den är inte det. Att boken fått ljumma recensioner har jag struntat i och tänkt att det inte är så lätt att följa upp en storsuccé. Till en början tyckte jag också att den här boken var lika kul som den första men efter ett tag lade den sig på en inte alls lika hög nivå, om man nu ska tala om nivåer vad gäller lättviktslitteratur, och det tycker jag att man ska för jag ser inte chicklitt som en sämre sorts böcker. Tyvärr har den här boken en tunn handling och på slutet blir den rent kalkon med någon sorts skräckinslag som inte alls passar in. Synd.

Bella har gift sig med TV-stjärnan Matte och de har två söner. Efter att hon fått sparken från Dramaten har hon jobbat i TV4:s reception. Hon börjar känna sig less på sitt liv och vill något mer. När hon missar sitt flyg som skulle ha inneburit tre veckor ensam på semester i Bulgarien börjar hon fundera på vad som är viktigt. Hon åker hem till huset men talar inte om det för familjen. Hon blir misstänksam när det kommer snuskiga vykort till Matte. Har han träffat någon annan?

Mig äger ingen

Utläst 081102: Mig äger ingen av Åsa Linderborg

Jag är ytterst fascinerad av hur Åsa kan minnas så mycket från sin uppväxt. Hon är bara sex år äldre än jag men har minnen från en tid som känns så olik min. Kanske var det inte så ovanligt då, men nu är väl arbetarklassen så gott som utrotad? Jag vet åtminstone ingen som jobbar så hårt fysiskt i Sverige nu för tiden som Åsas pappa när han var härdarmästare. Det som känns bra är att hon skriver positiva saker om sin far, mannen som var alkoholist, men ändå fick vårdnaden om sin dotter och tog hand om henne så bra han kunde. Åsa beskriver, ibland smärtsamt närgånget, hur det var att växa upp med pappa Leif. När hon skulle berätta om honom för prästen inför hans begravning sa hon att han var den roligaste människa hon visste men ändå kunde hon inte komma på något roligt som han sagt.

Potensgivarna

Utläst 081030: Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist

När jag jobbade på kommunbiblioteket och någon frågade efter en rolig bok brukade vi tipsa om den här. Det är lite liknande Katarina Mazetti, fast inte lika välskrivet. En småmysig historia är det. Synd att det är helt obegripliga tempusändringar. Jag fattar inte hur man kan skriva presens och imperfekt i samma mening och sådant kunde väl någon redaktör eller förläggare eller något fixa?

Systrarna Elida och Tilda är över 70 år och bor tillsammans i föräldrahemmet. Ingen av dem blev gifta och nog kan det bli lite ensamt att bara ha varandra. När de vill slippa utedasset och bygga en riktig toalett behövs det pengar, mycket pengar. De får en idé om hur de ska kunna ordna det. Det hänger ihop med nya grannens effektiva gödningsmedel som de ser får en oväntad effekt på en katt. Så startas en postorderfirma för potensökande medel.

Sex, droger och kalaspuffar

Utläst 081019: Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klosterman

Jag läste Killing yourself to live av samme författare för en tid sedan och tyckte mycket om den. När jag recenserat den här (15 juli) fick jag ett anonymt tips om att Sex, droger och kalaspuffar skulle vara ännu bättre. Jag håller inte med. Om man inte är oerhört insatt i amerikansk kultur blir det alltför främmande och svårbegripligt tyvärr. Klosterman är en duktig skribent och så insatt i sina ämnen så allt namedroppande blir för mycket. Intressant är det förvisso, och ofta fruktansvärt roligt, men ska man få en bok översatt tycker jag den ska ha lite större målgrupp än vad den här verkar vara tänkt för.

För Lydia

Utläst 081010: För Lydia av Gun-Britt Sundström

Egentligen ska man läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg innan man läser denna, för den bygger på den fast den är flyttad från 1910-tal till 1960-tal i Sundströms tappning. Jag trodde jag läst Söderberg, men nu är jag osäker. I vilket fall ska jag göra det nu. Söderberg skrev en kärlekshistoria ur mannens synvinkel, men nu är det Lydia som är jagperson. Jag förstår henne ibland men inte alltid. Den stolthet hon har besitter inte jag, men den förtvivlan hon känner kan jag sätta mig in i.

Boken börjar med en ljuvlig sommar på Runmarö där Lydia möter Arvid för första gången. Han lovar att höra av sig när hösten kommer och båda är tillbaka i Stockholm igen. Lydia väntar på brev, hon väntar på samtal, hon väntar på att Arvid ska söka upp henne på något sätt, men det händer inte. När deras vägar äntligen korsas igen är det försent. Han skriver ett brev och beklagar att hennes far dött, men då är hon för ledsen för att orka träffa honom. Sedan blir det inte av att hon hör av sig till honom. Det är ett evigt trassel och de gifter sig på varsitt håll utan att för den skull glömma varandra. En klassisk kärleksberättelse med tragisk utgång.

Hjärtat får inga rynkor

Utläst 081008: Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood

Mark är för söt! Jag har hört honom två gånger på bokmässan och förundrats över att han verkligen är lika god och mild som på TV, ja, ännu mer påtagligt i verkligheten. Han säger att han anser det vara hans jobb att göra folk glada. Och som han gör det. Den här boken är lika mysig som den förra Sucka mitt hjärta men brist dock ej och även nu har han fått fantastiska Ilon Wikland att illustrera med sin egna mjukpastelliga stil.

Boken är full med roliga och tänkvärda ankedoter. Mark lyckas att skriva om kändisskapet utan att kännas skrytig. Han verkar själv tycka att det är ganska knäppt att åka runt i en bil med sitt eget ansikte uppförstorat längs hela sidan, att det känns dumt att sitta som på en tron i en bokhandel för att signera böcker, särskilt när nästan ingen kommer dit eftersom det är oannonserat, och att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till intervjuoffer som på fullt allvar kallar sig Fröken Toppärt.

Svart som silver

Utläst 081007: Svart som silver av Bruno K. Öijer

Det är konstigt att en man som ser ut som en äkta fullblodspsykopat kan skriva så känslosamma dikter. Det brukar vara tvärtom, den äkta fullblodspsykopaten ser snäll och charmig ut och är farlig i sitt bedrägliga sätt att manipulera omgivningen och få den att tro honom om gott. Nu vet jag ju ingenting om Öijer. Förutom då att han ser ut som en vit neger och skriver vackert och magiskt skimrande om ofta vardagliga saker. En kompis som köpt boken på mässan sa att hon älskar den, att hans sätt att skriva påminner om "gamla" poeter som Boye och Ferlin, att hon ville skriva av sådant som var extra fint men till slut ville skriva av nästan varenda dikt, att jag måste läsa den, att jag fick låna den fast att hon ville ha tillbaka den så snart som möjligt. Så jag lånade den och läste ut den igår kväll. Jag är inte lika fast som hon men visst är det bra.

Ur dikten Sången:

du hade lång otidsenlig klänning
och ett svart hår da Vinci kunde ha smekt
vi var knappast mer än tjugo år
och varför fick du inte leva
varför insåg jag inte hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen

19 minuter

Utläst 081005: 19 minuter av Jodi Picoult

Alltsedan jag läste den första boken (som gavs ut på svenska, på engelska har det kommit många fler) av Picoult har jag varit fast. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare och har ännu inte gjort mig besviken. Jag blir själv förvånad att jag tycker så mycket om dessa tunga böcker, både sid- och innehållsmässigt, men det är något som griper mig i alla hennes romaner.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret eller se en hockeyperidod. På nitton minuter kan man stoppa världen. Peter Houghton vet att nitton minuter är allt som behövs för att hämnas en uppväxt i helvetet. När han är sjutton orkar han inte längre. Han går till skolan och skjuter ihjäl en lärare och nio skolkamrater och många fler skadas.

När Peter var liten var hans bästa vän Josie Cormier. Hon slutar att umgås med honom och hamnar i innegänget där hon blir tillsammans med skolans populäraste kille Matt. Han är en av dem som mobbar Peter och en av dem som blir ihjälskjuten. Josies mamma Alex är domare och till en början tänker hon att det inte ska hindra henne att döma för att hon känner sig säkrare i rollen som domare än som mamma. Till slut blir situationen ohållbar och hon märker det omöjliga i att inte lägga in sina egna känslor i målet.