Utläst 081010: För Lydia av Gun-Britt Sundström
Egentligen ska man läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg innan man läser denna, för den bygger på den fast den är flyttad från 1910-tal till 1960-tal i Sundströms tappning. Jag trodde jag läst Söderberg, men nu är jag osäker. I vilket fall ska jag göra det nu. Söderberg skrev en kärlekshistoria ur mannens synvinkel, men nu är det Lydia som är jagperson. Jag förstår henne ibland men inte alltid. Den stolthet hon har besitter inte jag, men den förtvivlan hon känner kan jag sätta mig in i.
Boken börjar med en ljuvlig sommar på Runmarö där Lydia möter Arvid för första gången. Han lovar att höra av sig när hösten kommer och båda är tillbaka i Stockholm igen. Lydia väntar på brev, hon väntar på samtal, hon väntar på att Arvid ska söka upp henne på något sätt, men det händer inte. När deras vägar äntligen korsas igen är det försent. Han skriver ett brev och beklagar att hennes far dött, men då är hon för ledsen för att orka träffa honom. Sedan blir det inte av att hon hör av sig till honom. Det är ett evigt trassel och de gifter sig på varsitt håll utan att för den skull glömma varandra. En klassisk kärleksberättelse med tragisk utgång.
No comments:
Post a Comment