Utläst 081007: Svart som silver av Bruno K. Öijer
Det är konstigt att en man som ser ut som en äkta fullblodspsykopat kan skriva så känslosamma dikter. Det brukar vara tvärtom, den äkta fullblodspsykopaten ser snäll och charmig ut och är farlig i sitt bedrägliga sätt att manipulera omgivningen och få den att tro honom om gott. Nu vet jag ju ingenting om Öijer. Förutom då att han ser ut som en vit neger och skriver vackert och magiskt skimrande om ofta vardagliga saker. En kompis som köpt boken på mässan sa att hon älskar den, att hans sätt att skriva påminner om "gamla" poeter som Boye och Ferlin, att hon ville skriva av sådant som var extra fint men till slut ville skriva av nästan varenda dikt, att jag måste läsa den, att jag fick låna den fast att hon ville ha tillbaka den så snart som möjligt. Så jag lånade den och läste ut den igår kväll. Jag är inte lika fast som hon men visst är det bra.
Ur dikten Sången:
du hade lång otidsenlig klänning
och ett svart hår da Vinci kunde ha smekt
vi var knappast mer än tjugo år
och varför fick du inte leva
varför insåg jag inte hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen
No comments:
Post a Comment