Utläst 081210: En andra chans av Lauren Roche
Jag tycker att folk som inte kan skriva ska låta andra skriva åt sig om de har något intressant att berätta. Laurens liv har onekligen varit händelserikt men språket är så platt och trist så jag blir arg. Boken kommer från klubben En sann historia som öser ut biografier utan urskiljning. Många människor, till exempel gymnasietjejer, uppskattar "eländesböcker" med misshandlade barn, cancersjuka föräldrar och över huvud taget misär och olyckor. Jag kan tycka att det är intressant ibland, men ofta blir det för mycket.
Lauren kommer från Nya Zeeland där hon växte upp med en missbrukande mamma som begick självmord. Lauren och hennes två systrar får bo hos olika släktingar men hon har svårt att finna sig till rätta. Hon åker till USA som fripassagerare på en isbrytare, hon blir våldtagen, hon får barn när hon är sjutton, hon jobbar som strippa och prostituerad, hon har en sjukligt kontrollerande pojkvän. Till sist lyckas hon ordna upp sitt liv och blir läkare som hon drömt om.
Friday, December 12, 2008
Thursday, December 11, 2008
Min typ brorsa
Utläst 081211: Min typ brorsa av Johanna Lindbäck
Det är kul att läsa ungdomsböcker ibland och går ofta fort. Just den här boken har jag hållit på med länge eftersom jag läst den på jobbet och det är inte så ofta det är tillräckligt tyst för att få läsro. Jag tror att jag skulle ha gillat den på gymnasiet och jag tycker om den nu, för den känns realistisk och vardaglig men ändå intressant. Man vill ju veta hur det går för ett från början ofrivilligt syskonpar. Boken är skriven omväxlande ur Ninas och Daniels synvinkel.
Nina har tänkt fira nyår med kompisarna men så säger mamma att de ska åka till Luleå för att hälsa på en man hon träffat på nätet och hans två söner. Det är ingen drömsituation för Nina men hon tvingas att följa med och nyåret blir inte så illa som hon befarat. Sönerna Wille och Daniel visar sig vara riktigt trevliga. Kan man bli kär i sin låtsasbror? Om man bor ihop och går i samma klass? Hur ska det bli mellan Nina och Daniel?
Det är kul att läsa ungdomsböcker ibland och går ofta fort. Just den här boken har jag hållit på med länge eftersom jag läst den på jobbet och det är inte så ofta det är tillräckligt tyst för att få läsro. Jag tror att jag skulle ha gillat den på gymnasiet och jag tycker om den nu, för den känns realistisk och vardaglig men ändå intressant. Man vill ju veta hur det går för ett från början ofrivilligt syskonpar. Boken är skriven omväxlande ur Ninas och Daniels synvinkel.
Nina har tänkt fira nyår med kompisarna men så säger mamma att de ska åka till Luleå för att hälsa på en man hon träffat på nätet och hans två söner. Det är ingen drömsituation för Nina men hon tvingas att följa med och nyåret blir inte så illa som hon befarat. Sönerna Wille och Daniel visar sig vara riktigt trevliga. Kan man bli kär i sin låtsasbror? Om man bor ihop och går i samma klass? Hur ska det bli mellan Nina och Daniel?
Friday, December 05, 2008
Den allvarsamma leken
Utläst 081201: Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg
Det här är en klassiker, en sådan där bok som man ska ha läst. Det trodde jag att jag hade gjort, men när jag sedan läste För Lydia, som Gun-Britt Sundström skrivit om samma personer men i en annan tid och ur en annan synvinkel (Lydias i stället för Arvids) började jag misstänka att jag inte gjort det. Söderberg skrev med ett vackert språk och det känns väldigt modernt med tanke på att boken kom ut 1912. Man känner igen sig på många olika sätt, som borde ha förändrats på hundra år och boken kommer nog inte att kännas förlegad på länge än.
Arvid Stjärnblom och Lydia Stille har en underbar sommar tillsammans i skärgården, men något händer och Lydia väntar förgäves på att han ska höra av sig under hösten när de båda är åter i Stockholm. Arvid tycker att det är för tidigt att binda sig men de fortsätter att tänka på varandra på varsitt håll. Tiden tycks aldrig stämma för att de ska kunna bli ett par på riktigt. De gifter sig och Lydia skiljer sig och blir Arvids älskarinna. Boken slutar inte lyckligt.
Det här är en klassiker, en sådan där bok som man ska ha läst. Det trodde jag att jag hade gjort, men när jag sedan läste För Lydia, som Gun-Britt Sundström skrivit om samma personer men i en annan tid och ur en annan synvinkel (Lydias i stället för Arvids) började jag misstänka att jag inte gjort det. Söderberg skrev med ett vackert språk och det känns väldigt modernt med tanke på att boken kom ut 1912. Man känner igen sig på många olika sätt, som borde ha förändrats på hundra år och boken kommer nog inte att kännas förlegad på länge än.
Arvid Stjärnblom och Lydia Stille har en underbar sommar tillsammans i skärgården, men något händer och Lydia väntar förgäves på att han ska höra av sig under hösten när de båda är åter i Stockholm. Arvid tycker att det är för tidigt att binda sig men de fortsätter att tänka på varandra på varsitt håll. Tiden tycks aldrig stämma för att de ska kunna bli ett par på riktigt. De gifter sig och Lydia skiljer sig och blir Arvids älskarinna. Boken slutar inte lyckligt.
Thursday, November 27, 2008
Livet på en kylskåpsdörr
Utläst 081127: Livet på en kylskåpsdörr av Alice Kuipers
Ungdomsböcker är inte alltid så problemfria och enkla som man kanske kan tro. Den här ser väldigt lätt och glad ut vid en snabb anblick. Framsidan är glättig med olikfärgade post-it lappar. Hela boken består av meddelanden mellan mor och dotter som de sätter på kylskåpet.
Claire är femton år och hennes mamma har bröstcancer. Till en början ser de ljust på framtiden för visst ska mamman bli frisk igen. Ju längre tiden går, desto svartare blir tillvaron. De hinner nästan aldrig ses men skriver omtänksamma små lappar till varandra. Claire tvingas växa upp snabbt och klara av saker som normalt sett inte händer en femtonåring. Men man märker även att hon fortfarande är ett barn i vissa avseenden. Mamman får ofta skriva och påminna henne om var hennes nycklar är, att hon ska städa kaninburen och andra vardagssaker.
Ungdomsböcker är inte alltid så problemfria och enkla som man kanske kan tro. Den här ser väldigt lätt och glad ut vid en snabb anblick. Framsidan är glättig med olikfärgade post-it lappar. Hela boken består av meddelanden mellan mor och dotter som de sätter på kylskåpet.
Claire är femton år och hennes mamma har bröstcancer. Till en början ser de ljust på framtiden för visst ska mamman bli frisk igen. Ju längre tiden går, desto svartare blir tillvaron. De hinner nästan aldrig ses men skriver omtänksamma små lappar till varandra. Claire tvingas växa upp snabbt och klara av saker som normalt sett inte händer en femtonåring. Men man märker även att hon fortfarande är ett barn i vissa avseenden. Mamman får ofta skriva och påminna henne om var hennes nycklar är, att hon ska städa kaninburen och andra vardagssaker.
Flyga drake
Utläst 081126: Flyga drake av Khaled Hosseini
Den här boken är verkligen så bra som alla säger! Jag har inte läst den förrän nu för jag har haft så mycket annat att läsa och så tyckte jag att eleverna på skolan skulle få chansen först. Jag ska se filmen och tror att det är bäst att läsa boken först. Det är förskräckligt att landet Afghanistan inte finns längre, så som det var förr. De hade det bra där före krig och talibaner. En kompis som varit i Afghanistan och har en bror som jobbar där säger att det är en väldigt bra beskrivning av landet.
Amir och Hassan växte upp som vänner trots att Amir hörde till de rika och Hassan var hans tjänare. Hassan var oerhört lojal -frasen "för dig ska jag göra det tusen gånger om" återkommer i boken, men Amir svek honom. Många år senare, när Amir bott länge i USA får han chans att återvända till Afganistan och ställa allt till rätta.
Den här boken är verkligen så bra som alla säger! Jag har inte läst den förrän nu för jag har haft så mycket annat att läsa och så tyckte jag att eleverna på skolan skulle få chansen först. Jag ska se filmen och tror att det är bäst att läsa boken först. Det är förskräckligt att landet Afghanistan inte finns längre, så som det var förr. De hade det bra där före krig och talibaner. En kompis som varit i Afghanistan och har en bror som jobbar där säger att det är en väldigt bra beskrivning av landet.
Amir och Hassan växte upp som vänner trots att Amir hörde till de rika och Hassan var hans tjänare. Hassan var oerhört lojal -frasen "för dig ska jag göra det tusen gånger om" återkommer i boken, men Amir svek honom. Många år senare, när Amir bott länge i USA får han chans att återvända till Afganistan och ställa allt till rätta.
Monday, November 24, 2008
Dagen efter
Utläst 081121: Dagen efter av Lionel Shriver
Den första boken av Shriver som kom ut på svenska, Vi måste prata om Kevin, är något så fruktansvärt bra! Jag lovade mig själv att inte jämföra dessa båda böcker av rädsla att bli besviken. Nu har jag fått veta att hon skrivit nio romaner och så har det bara kommit ut två på svenska. Översättare, vad håller ni på med? (Jag vet att det inte är översättarna som bestämmer det här, men jag vill ha någon att skylla på och hoppas att det snarast blir ändring på detta.)
Dagen efter är väldigt olik Vi måste prata om Kevin, och det är intressant att se att man kan skriva så. Gemensamt för böckerna är att de är gripande och beroendeframkallande, tjocka och välskrivna. Jag känner igen känslor och tankar i Dagen efter som jag inte vill erkänna att jag haft. Romaner som får en att tänka är det bästa! Jag är oerhört imponerad av att alla personer har fått olika sätt att tala och så olika sätt att vara. Allt är så genomtänkt. Den enda invändningen är möjligen att det är för mycket snooker med tillhörande termer, men det verkar liksom meningen att det ska vara för mycket. Man förstår hur insnöad huvudpersonen Irina verkligen måste vara för att kunna leva ihop med en snookerspelare. Så skickligt!
Irina har ett på många sätt avundsvärt förhållande med Lawrence. Det är lugnt och tryggt och visst älskar de verkligen varandra. Men så kommer vännen Ramsey in i bilden. Han är på många sätt Lawrences motsats. Han bryr sig bara om snooker och är inte alls intellektuell. Irina dras till honom på ett oförklarligt sätt. Vartannat kapitel beskriver hur livet blir om hon stannar hos Lawrence, vartannat om hon överger honom för Ramsey. Det blir väldigt olika liv och läsaren får fundera mycket över om det finns något rätt eller fel.
Den första boken av Shriver som kom ut på svenska, Vi måste prata om Kevin, är något så fruktansvärt bra! Jag lovade mig själv att inte jämföra dessa båda böcker av rädsla att bli besviken. Nu har jag fått veta att hon skrivit nio romaner och så har det bara kommit ut två på svenska. Översättare, vad håller ni på med? (Jag vet att det inte är översättarna som bestämmer det här, men jag vill ha någon att skylla på och hoppas att det snarast blir ändring på detta.)
Dagen efter är väldigt olik Vi måste prata om Kevin, och det är intressant att se att man kan skriva så. Gemensamt för böckerna är att de är gripande och beroendeframkallande, tjocka och välskrivna. Jag känner igen känslor och tankar i Dagen efter som jag inte vill erkänna att jag haft. Romaner som får en att tänka är det bästa! Jag är oerhört imponerad av att alla personer har fått olika sätt att tala och så olika sätt att vara. Allt är så genomtänkt. Den enda invändningen är möjligen att det är för mycket snooker med tillhörande termer, men det verkar liksom meningen att det ska vara för mycket. Man förstår hur insnöad huvudpersonen Irina verkligen måste vara för att kunna leva ihop med en snookerspelare. Så skickligt!
Irina har ett på många sätt avundsvärt förhållande med Lawrence. Det är lugnt och tryggt och visst älskar de verkligen varandra. Men så kommer vännen Ramsey in i bilden. Han är på många sätt Lawrences motsats. Han bryr sig bara om snooker och är inte alls intellektuell. Irina dras till honom på ett oförklarligt sätt. Vartannat kapitel beskriver hur livet blir om hon stannar hos Lawrence, vartannat om hon överger honom för Ramsey. Det blir väldigt olika liv och läsaren får fundera mycket över om det finns något rätt eller fel.
Wednesday, November 05, 2008
I en annan del av Bromma
Utläst 081104: I en annan del av Bromma av Martina Haag
Jag brukar tycka om Martina Haag, både hennes krönikor och den första romanen Underbar och älskad av alla är väldigt roliga, även om krönikesamlingarna kanske blev lite enahanda att läsa i ett svep, så som det ofta är med den sortens samlingar. Jag hade ganska stora förhoppningar om att fortsättningen på Underbar... skulle vara lika rolig, men den är inte det. Att boken fått ljumma recensioner har jag struntat i och tänkt att det inte är så lätt att följa upp en storsuccé. Till en början tyckte jag också att den här boken var lika kul som den första men efter ett tag lade den sig på en inte alls lika hög nivå, om man nu ska tala om nivåer vad gäller lättviktslitteratur, och det tycker jag att man ska för jag ser inte chicklitt som en sämre sorts böcker. Tyvärr har den här boken en tunn handling och på slutet blir den rent kalkon med någon sorts skräckinslag som inte alls passar in. Synd.
Bella har gift sig med TV-stjärnan Matte och de har två söner. Efter att hon fått sparken från Dramaten har hon jobbat i TV4:s reception. Hon börjar känna sig less på sitt liv och vill något mer. När hon missar sitt flyg som skulle ha inneburit tre veckor ensam på semester i Bulgarien börjar hon fundera på vad som är viktigt. Hon åker hem till huset men talar inte om det för familjen. Hon blir misstänksam när det kommer snuskiga vykort till Matte. Har han träffat någon annan?
Jag brukar tycka om Martina Haag, både hennes krönikor och den första romanen Underbar och älskad av alla är väldigt roliga, även om krönikesamlingarna kanske blev lite enahanda att läsa i ett svep, så som det ofta är med den sortens samlingar. Jag hade ganska stora förhoppningar om att fortsättningen på Underbar... skulle vara lika rolig, men den är inte det. Att boken fått ljumma recensioner har jag struntat i och tänkt att det inte är så lätt att följa upp en storsuccé. Till en början tyckte jag också att den här boken var lika kul som den första men efter ett tag lade den sig på en inte alls lika hög nivå, om man nu ska tala om nivåer vad gäller lättviktslitteratur, och det tycker jag att man ska för jag ser inte chicklitt som en sämre sorts böcker. Tyvärr har den här boken en tunn handling och på slutet blir den rent kalkon med någon sorts skräckinslag som inte alls passar in. Synd.
Bella har gift sig med TV-stjärnan Matte och de har två söner. Efter att hon fått sparken från Dramaten har hon jobbat i TV4:s reception. Hon börjar känna sig less på sitt liv och vill något mer. När hon missar sitt flyg som skulle ha inneburit tre veckor ensam på semester i Bulgarien börjar hon fundera på vad som är viktigt. Hon åker hem till huset men talar inte om det för familjen. Hon blir misstänksam när det kommer snuskiga vykort till Matte. Har han träffat någon annan?
Monday, November 03, 2008
Mig äger ingen
Utläst 081102: Mig äger ingen av Åsa Linderborg
Jag är ytterst fascinerad av hur Åsa kan minnas så mycket från sin uppväxt. Hon är bara sex år äldre än jag men har minnen från en tid som känns så olik min. Kanske var det inte så ovanligt då, men nu är väl arbetarklassen så gott som utrotad? Jag vet åtminstone ingen som jobbar så hårt fysiskt i Sverige nu för tiden som Åsas pappa när han var härdarmästare. Det som känns bra är att hon skriver positiva saker om sin far, mannen som var alkoholist, men ändå fick vårdnaden om sin dotter och tog hand om henne så bra han kunde. Åsa beskriver, ibland smärtsamt närgånget, hur det var att växa upp med pappa Leif. När hon skulle berätta om honom för prästen inför hans begravning sa hon att han var den roligaste människa hon visste men ändå kunde hon inte komma på något roligt som han sagt.
Jag är ytterst fascinerad av hur Åsa kan minnas så mycket från sin uppväxt. Hon är bara sex år äldre än jag men har minnen från en tid som känns så olik min. Kanske var det inte så ovanligt då, men nu är väl arbetarklassen så gott som utrotad? Jag vet åtminstone ingen som jobbar så hårt fysiskt i Sverige nu för tiden som Åsas pappa när han var härdarmästare. Det som känns bra är att hon skriver positiva saker om sin far, mannen som var alkoholist, men ändå fick vårdnaden om sin dotter och tog hand om henne så bra han kunde. Åsa beskriver, ibland smärtsamt närgånget, hur det var att växa upp med pappa Leif. När hon skulle berätta om honom för prästen inför hans begravning sa hon att han var den roligaste människa hon visste men ändå kunde hon inte komma på något roligt som han sagt.
Saturday, November 01, 2008
Potensgivarna
Utläst 081030: Potensgivarna av Karin Brunk Holmqvist
När jag jobbade på kommunbiblioteket och någon frågade efter en rolig bok brukade vi tipsa om den här. Det är lite liknande Katarina Mazetti, fast inte lika välskrivet. En småmysig historia är det. Synd att det är helt obegripliga tempusändringar. Jag fattar inte hur man kan skriva presens och imperfekt i samma mening och sådant kunde väl någon redaktör eller förläggare eller något fixa?
Systrarna Elida och Tilda är över 70 år och bor tillsammans i föräldrahemmet. Ingen av dem blev gifta och nog kan det bli lite ensamt att bara ha varandra. När de vill slippa utedasset och bygga en riktig toalett behövs det pengar, mycket pengar. De får en idé om hur de ska kunna ordna det. Det hänger ihop med nya grannens effektiva gödningsmedel som de ser får en oväntad effekt på en katt. Så startas en postorderfirma för potensökande medel.
När jag jobbade på kommunbiblioteket och någon frågade efter en rolig bok brukade vi tipsa om den här. Det är lite liknande Katarina Mazetti, fast inte lika välskrivet. En småmysig historia är det. Synd att det är helt obegripliga tempusändringar. Jag fattar inte hur man kan skriva presens och imperfekt i samma mening och sådant kunde väl någon redaktör eller förläggare eller något fixa?
Systrarna Elida och Tilda är över 70 år och bor tillsammans i föräldrahemmet. Ingen av dem blev gifta och nog kan det bli lite ensamt att bara ha varandra. När de vill slippa utedasset och bygga en riktig toalett behövs det pengar, mycket pengar. De får en idé om hur de ska kunna ordna det. Det hänger ihop med nya grannens effektiva gödningsmedel som de ser får en oväntad effekt på en katt. Så startas en postorderfirma för potensökande medel.
Wednesday, October 22, 2008
Sex, droger och kalaspuffar
Utläst 081019: Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klosterman
Jag läste Killing yourself to live av samme författare för en tid sedan och tyckte mycket om den. När jag recenserat den här (15 juli) fick jag ett anonymt tips om att Sex, droger och kalaspuffar skulle vara ännu bättre. Jag håller inte med. Om man inte är oerhört insatt i amerikansk kultur blir det alltför främmande och svårbegripligt tyvärr. Klosterman är en duktig skribent och så insatt i sina ämnen så allt namedroppande blir för mycket. Intressant är det förvisso, och ofta fruktansvärt roligt, men ska man få en bok översatt tycker jag den ska ha lite större målgrupp än vad den här verkar vara tänkt för.
Jag läste Killing yourself to live av samme författare för en tid sedan och tyckte mycket om den. När jag recenserat den här (15 juli) fick jag ett anonymt tips om att Sex, droger och kalaspuffar skulle vara ännu bättre. Jag håller inte med. Om man inte är oerhört insatt i amerikansk kultur blir det alltför främmande och svårbegripligt tyvärr. Klosterman är en duktig skribent och så insatt i sina ämnen så allt namedroppande blir för mycket. Intressant är det förvisso, och ofta fruktansvärt roligt, men ska man få en bok översatt tycker jag den ska ha lite större målgrupp än vad den här verkar vara tänkt för.
Monday, October 13, 2008
För Lydia
Utläst 081010: För Lydia av Gun-Britt Sundström
Egentligen ska man läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg innan man läser denna, för den bygger på den fast den är flyttad från 1910-tal till 1960-tal i Sundströms tappning. Jag trodde jag läst Söderberg, men nu är jag osäker. I vilket fall ska jag göra det nu. Söderberg skrev en kärlekshistoria ur mannens synvinkel, men nu är det Lydia som är jagperson. Jag förstår henne ibland men inte alltid. Den stolthet hon har besitter inte jag, men den förtvivlan hon känner kan jag sätta mig in i.
Boken börjar med en ljuvlig sommar på Runmarö där Lydia möter Arvid för första gången. Han lovar att höra av sig när hösten kommer och båda är tillbaka i Stockholm igen. Lydia väntar på brev, hon väntar på samtal, hon väntar på att Arvid ska söka upp henne på något sätt, men det händer inte. När deras vägar äntligen korsas igen är det försent. Han skriver ett brev och beklagar att hennes far dött, men då är hon för ledsen för att orka träffa honom. Sedan blir det inte av att hon hör av sig till honom. Det är ett evigt trassel och de gifter sig på varsitt håll utan att för den skull glömma varandra. En klassisk kärleksberättelse med tragisk utgång.
Egentligen ska man läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg innan man läser denna, för den bygger på den fast den är flyttad från 1910-tal till 1960-tal i Sundströms tappning. Jag trodde jag läst Söderberg, men nu är jag osäker. I vilket fall ska jag göra det nu. Söderberg skrev en kärlekshistoria ur mannens synvinkel, men nu är det Lydia som är jagperson. Jag förstår henne ibland men inte alltid. Den stolthet hon har besitter inte jag, men den förtvivlan hon känner kan jag sätta mig in i.
Boken börjar med en ljuvlig sommar på Runmarö där Lydia möter Arvid för första gången. Han lovar att höra av sig när hösten kommer och båda är tillbaka i Stockholm igen. Lydia väntar på brev, hon väntar på samtal, hon väntar på att Arvid ska söka upp henne på något sätt, men det händer inte. När deras vägar äntligen korsas igen är det försent. Han skriver ett brev och beklagar att hennes far dött, men då är hon för ledsen för att orka träffa honom. Sedan blir det inte av att hon hör av sig till honom. Det är ett evigt trassel och de gifter sig på varsitt håll utan att för den skull glömma varandra. En klassisk kärleksberättelse med tragisk utgång.
Wednesday, October 08, 2008
Hjärtat får inga rynkor
Utläst 081008: Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood
Mark är för söt! Jag har hört honom två gånger på bokmässan och förundrats över att han verkligen är lika god och mild som på TV, ja, ännu mer påtagligt i verkligheten. Han säger att han anser det vara hans jobb att göra folk glada. Och som han gör det. Den här boken är lika mysig som den förra Sucka mitt hjärta men brist dock ej och även nu har han fått fantastiska Ilon Wikland att illustrera med sin egna mjukpastelliga stil.
Boken är full med roliga och tänkvärda ankedoter. Mark lyckas att skriva om kändisskapet utan att kännas skrytig. Han verkar själv tycka att det är ganska knäppt att åka runt i en bil med sitt eget ansikte uppförstorat längs hela sidan, att det känns dumt att sitta som på en tron i en bokhandel för att signera böcker, särskilt när nästan ingen kommer dit eftersom det är oannonserat, och att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till intervjuoffer som på fullt allvar kallar sig Fröken Toppärt.
Mark är för söt! Jag har hört honom två gånger på bokmässan och förundrats över att han verkligen är lika god och mild som på TV, ja, ännu mer påtagligt i verkligheten. Han säger att han anser det vara hans jobb att göra folk glada. Och som han gör det. Den här boken är lika mysig som den förra Sucka mitt hjärta men brist dock ej och även nu har han fått fantastiska Ilon Wikland att illustrera med sin egna mjukpastelliga stil.
Boken är full med roliga och tänkvärda ankedoter. Mark lyckas att skriva om kändisskapet utan att kännas skrytig. Han verkar själv tycka att det är ganska knäppt att åka runt i en bil med sitt eget ansikte uppförstorat längs hela sidan, att det känns dumt att sitta som på en tron i en bokhandel för att signera böcker, särskilt när nästan ingen kommer dit eftersom det är oannonserat, och att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till intervjuoffer som på fullt allvar kallar sig Fröken Toppärt.
Svart som silver
Utläst 081007: Svart som silver av Bruno K. Öijer
Det är konstigt att en man som ser ut som en äkta fullblodspsykopat kan skriva så känslosamma dikter. Det brukar vara tvärtom, den äkta fullblodspsykopaten ser snäll och charmig ut och är farlig i sitt bedrägliga sätt att manipulera omgivningen och få den att tro honom om gott. Nu vet jag ju ingenting om Öijer. Förutom då att han ser ut som en vit neger och skriver vackert och magiskt skimrande om ofta vardagliga saker. En kompis som köpt boken på mässan sa att hon älskar den, att hans sätt att skriva påminner om "gamla" poeter som Boye och Ferlin, att hon ville skriva av sådant som var extra fint men till slut ville skriva av nästan varenda dikt, att jag måste läsa den, att jag fick låna den fast att hon ville ha tillbaka den så snart som möjligt. Så jag lånade den och läste ut den igår kväll. Jag är inte lika fast som hon men visst är det bra.
Ur dikten Sången:
du hade lång otidsenlig klänning
och ett svart hår da Vinci kunde ha smekt
vi var knappast mer än tjugo år
och varför fick du inte leva
varför insåg jag inte hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen
Det är konstigt att en man som ser ut som en äkta fullblodspsykopat kan skriva så känslosamma dikter. Det brukar vara tvärtom, den äkta fullblodspsykopaten ser snäll och charmig ut och är farlig i sitt bedrägliga sätt att manipulera omgivningen och få den att tro honom om gott. Nu vet jag ju ingenting om Öijer. Förutom då att han ser ut som en vit neger och skriver vackert och magiskt skimrande om ofta vardagliga saker. En kompis som köpt boken på mässan sa att hon älskar den, att hans sätt att skriva påminner om "gamla" poeter som Boye och Ferlin, att hon ville skriva av sådant som var extra fint men till slut ville skriva av nästan varenda dikt, att jag måste läsa den, att jag fick låna den fast att hon ville ha tillbaka den så snart som möjligt. Så jag lånade den och läste ut den igår kväll. Jag är inte lika fast som hon men visst är det bra.
Ur dikten Sången:
du hade lång otidsenlig klänning
och ett svart hår da Vinci kunde ha smekt
vi var knappast mer än tjugo år
och varför fick du inte leva
varför insåg jag inte hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen
Monday, October 06, 2008
19 minuter
Utläst 081005: 19 minuter av Jodi Picoult
Alltsedan jag läste den första boken (som gavs ut på svenska, på engelska har det kommit många fler) av Picoult har jag varit fast. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare och har ännu inte gjort mig besviken. Jag blir själv förvånad att jag tycker så mycket om dessa tunga böcker, både sid- och innehållsmässigt, men det är något som griper mig i alla hennes romaner.
På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret eller se en hockeyperidod. På nitton minuter kan man stoppa världen. Peter Houghton vet att nitton minuter är allt som behövs för att hämnas en uppväxt i helvetet. När han är sjutton orkar han inte längre. Han går till skolan och skjuter ihjäl en lärare och nio skolkamrater och många fler skadas.
När Peter var liten var hans bästa vän Josie Cormier. Hon slutar att umgås med honom och hamnar i innegänget där hon blir tillsammans med skolans populäraste kille Matt. Han är en av dem som mobbar Peter och en av dem som blir ihjälskjuten. Josies mamma Alex är domare och till en början tänker hon att det inte ska hindra henne att döma för att hon känner sig säkrare i rollen som domare än som mamma. Till slut blir situationen ohållbar och hon märker det omöjliga i att inte lägga in sina egna känslor i målet.
Alltsedan jag läste den första boken (som gavs ut på svenska, på engelska har det kommit många fler) av Picoult har jag varit fast. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare och har ännu inte gjort mig besviken. Jag blir själv förvånad att jag tycker så mycket om dessa tunga böcker, både sid- och innehållsmässigt, men det är något som griper mig i alla hennes romaner.
På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret eller se en hockeyperidod. På nitton minuter kan man stoppa världen. Peter Houghton vet att nitton minuter är allt som behövs för att hämnas en uppväxt i helvetet. När han är sjutton orkar han inte längre. Han går till skolan och skjuter ihjäl en lärare och nio skolkamrater och många fler skadas.
När Peter var liten var hans bästa vän Josie Cormier. Hon slutar att umgås med honom och hamnar i innegänget där hon blir tillsammans med skolans populäraste kille Matt. Han är en av dem som mobbar Peter och en av dem som blir ihjälskjuten. Josies mamma Alex är domare och till en början tänker hon att det inte ska hindra henne att döma för att hon känner sig säkrare i rollen som domare än som mamma. Till slut blir situationen ohållbar och hon märker det omöjliga i att inte lägga in sina egna känslor i målet.
Wednesday, September 17, 2008
Bitterfittan
Utläst 080916: Bitterfittan av Maria Sveland
En bok som har debatterats mycket och länge och har en ytterst provocerande titel som gör att vissa inte ens vill uttala den. Någon jämför den med Maken av Gun-Britt Sundström, vilket jag inte tänker göra för jag orkar inte grotta ned mig i lik- och olikheter mellan dagens kvinnor och sjuttiotalets. Jag läser boken och förfasas och känner igen trots att jag inte har barn och blir om möjligt än mindre sugen efter den här beskrivningen. Bokens Sara har en förhållandevis jämställd man och ändå blir hennes hemmalass så tungt att bära. På något vis blir jag lite besviken på slutet trots att det är lyckligt. Det slutar lite för bra, som om allt kommer att lösa sig. Jag förstår inte riktigt innebörden i slutraderna: Lever jag det liv jag vill leva? Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för att jag vill äga min själ, mitt liv. Det börjar nu. Det finns inga slut.
Sara som är 30 år är redan bitter. Det här var inte vad hon hade förväntat sig av livet. Hon älskar sin Johan och tvåårige sonen Sigge men har fastnat i gamla invanda traditioner där kvinnan har hand om hemmet. En trist januari får hon nog och åker ensam till Teneriffa i en vecka. Där drabbas hon av dåligt samvete för att hon åkt ifrån sin lille son, men blir arg för att hon känner som hon gör. När en man reser ifrån familjen blir det aldrig ifrågasatt på samma sätt.
En bok som har debatterats mycket och länge och har en ytterst provocerande titel som gör att vissa inte ens vill uttala den. Någon jämför den med Maken av Gun-Britt Sundström, vilket jag inte tänker göra för jag orkar inte grotta ned mig i lik- och olikheter mellan dagens kvinnor och sjuttiotalets. Jag läser boken och förfasas och känner igen trots att jag inte har barn och blir om möjligt än mindre sugen efter den här beskrivningen. Bokens Sara har en förhållandevis jämställd man och ändå blir hennes hemmalass så tungt att bära. På något vis blir jag lite besviken på slutet trots att det är lyckligt. Det slutar lite för bra, som om allt kommer att lösa sig. Jag förstår inte riktigt innebörden i slutraderna: Lever jag det liv jag vill leva? Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för att jag vill äga min själ, mitt liv. Det börjar nu. Det finns inga slut.
Sara som är 30 år är redan bitter. Det här var inte vad hon hade förväntat sig av livet. Hon älskar sin Johan och tvåårige sonen Sigge men har fastnat i gamla invanda traditioner där kvinnan har hand om hemmet. En trist januari får hon nog och åker ensam till Teneriffa i en vecka. Där drabbas hon av dåligt samvete för att hon åkt ifrån sin lille son, men blir arg för att hon känner som hon gör. När en man reser ifrån familjen blir det aldrig ifrågasatt på samma sätt.
Monday, September 08, 2008
Så dumt!
Utläst 080904: Så dumt! av Mia Törnblom
Jag har läst Mias böcker om självkänsla och hört henne tala på samma ämne. Onekligen blir man nyfiken på hennes livsöde och undrar hur hon har lyckats ta sig upp ur misären och kaoset hon fastnat i. Här berättar hon ärligt om tiden som knarkare och hur hon lyckades sluta efter tio års drogande. Jag förstår fortfarande inte hur man kan må så dåligt och lyckas ta sig upp igen men hoppas och tror att boken kan hjälpa andra. Efter en lång och mödosam tid lyckades hon bli drogfri och nu är hon en av Sveriges mest framgångsrika coacher i personlig utveckling. Helt sant men helt otroligt, helt fruktansvärt men helt underbart, helt ärligt men med mycket lögner.
När Mia var 18 kunde hon inte uttala sig om droger eftersom hon aldrigt provat. När hon var 19 trodde hon aldrig att hon kunde bli beroende, hon kände sig envis, trygg och stabil. När hon var 25 var hon en tuff partytjej, ingen knarkare. När hon var 29 hade hon fastnat och älskade heroin. Till sist åkte hon dit hos polisen, erkände saker de inte ens frågat om och hamnade på behandlingshem.
Jag har läst Mias böcker om självkänsla och hört henne tala på samma ämne. Onekligen blir man nyfiken på hennes livsöde och undrar hur hon har lyckats ta sig upp ur misären och kaoset hon fastnat i. Här berättar hon ärligt om tiden som knarkare och hur hon lyckades sluta efter tio års drogande. Jag förstår fortfarande inte hur man kan må så dåligt och lyckas ta sig upp igen men hoppas och tror att boken kan hjälpa andra. Efter en lång och mödosam tid lyckades hon bli drogfri och nu är hon en av Sveriges mest framgångsrika coacher i personlig utveckling. Helt sant men helt otroligt, helt fruktansvärt men helt underbart, helt ärligt men med mycket lögner.
När Mia var 18 kunde hon inte uttala sig om droger eftersom hon aldrigt provat. När hon var 19 trodde hon aldrig att hon kunde bli beroende, hon kände sig envis, trygg och stabil. När hon var 25 var hon en tuff partytjej, ingen knarkare. När hon var 29 hade hon fastnat och älskade heroin. Till sist åkte hon dit hos polisen, erkände saker de inte ens frågat om och hamnade på behandlingshem.
Friday, August 29, 2008
Den stora gåtan
Utläst 080828: Den stora gåtan av Tomas Tranströmer
I mitt förra inlägg skrev jag om gårdagens poesiöverdos. Lustigt nog hade jag nyss mailat en kompis om att jag inte läser så mycket dikter nu och att diktsamlingar ska avnjutas i små portioner. Sedan plöjde jag två poesiböcker på tre kvart. Det är trots allt lite roligt att övergöra bibliotekarierollen och sitta på en parkbänk och läsa böcker i väntan på en melodiös hardcorekonsert. Jag tycker illa om att bara sitta och vänta rakt upp och ned och hade skickat alla SMS jag kunde komma på. Så, alltså, efter Omega av Johannes Anyuru läste jag Den stora gåtan av Tomas Tranströmer. Jag tycker att Tranströmer är överreklamerad. Hade han inte varit ett känt namn hade jag inte brytt mig nämnvärt. Imponerande däremot är att han fortsatt skriva efter en hjärnblödning som gått hårt åt språkcentrum. Jag har ett lustigt getintresse och lider ibland av getabstinens sedan bocken Bilbos (först skrev jag Biblos!) bortgång. Då är det kul med en sådan här haiku:
Uppför branterna
under solen - getterna
som betade eld.
I mitt förra inlägg skrev jag om gårdagens poesiöverdos. Lustigt nog hade jag nyss mailat en kompis om att jag inte läser så mycket dikter nu och att diktsamlingar ska avnjutas i små portioner. Sedan plöjde jag två poesiböcker på tre kvart. Det är trots allt lite roligt att övergöra bibliotekarierollen och sitta på en parkbänk och läsa böcker i väntan på en melodiös hardcorekonsert. Jag tycker illa om att bara sitta och vänta rakt upp och ned och hade skickat alla SMS jag kunde komma på. Så, alltså, efter Omega av Johannes Anyuru läste jag Den stora gåtan av Tomas Tranströmer. Jag tycker att Tranströmer är överreklamerad. Hade han inte varit ett känt namn hade jag inte brytt mig nämnvärt. Imponerande däremot är att han fortsatt skriva efter en hjärnblödning som gått hårt åt språkcentrum. Jag har ett lustigt getintresse och lider ibland av getabstinens sedan bocken Bilbos (först skrev jag Biblos!) bortgång. Då är det kul med en sådan här haiku:
Uppför branterna
under solen - getterna
som betade eld.
Omega
Utläst 080828: Omega av Johannes Anyuru
Nu firar jag mitt inlägg nummer 101 här, eftersom jag missade 100! Hurra, för läsdagboken!
Jag fick poesiöverdos igår. När jag satt och väntade i tre kvart mellan två konserter hade jag passande nog just köpt tio böcker på Bokias utförsäljning. Omega var en av dem. Vi hade tänkt bjuda in Anyuru som gäst till Ordkonstens dag på Sunnerbogymnasiet, men sedan fick vi aldrig tag i honom trots att vi jagade hans mamma i Växjö och allting... Kul med kille från Växjö som skriver poesi och blir utgiven. Annars vet jag inte riktigt, den här sortens poesi är inte riktigt i min smak. Jag kan inte säga att det är dåligt, för han har en egen stil och ibland berör det, men jag är mer inne på rim och roliga ordvändningar. Sedan ska ju poesi avnjutas i små doser och, som sagt, inte i överdos. Den här tyckte jag var fin:
Din syster, så sorgsen
med ditt ansikte
Många andra
också som jag inte hade sett
på länge
var där, utanför kyrkan
som drev fram ur grönskan, grå, galaxtyst,
ett generationsrymdskepp
på väg genom den
tvåtusentredje sommaren
Nu firar jag mitt inlägg nummer 101 här, eftersom jag missade 100! Hurra, för läsdagboken!
Jag fick poesiöverdos igår. När jag satt och väntade i tre kvart mellan två konserter hade jag passande nog just köpt tio böcker på Bokias utförsäljning. Omega var en av dem. Vi hade tänkt bjuda in Anyuru som gäst till Ordkonstens dag på Sunnerbogymnasiet, men sedan fick vi aldrig tag i honom trots att vi jagade hans mamma i Växjö och allting... Kul med kille från Växjö som skriver poesi och blir utgiven. Annars vet jag inte riktigt, den här sortens poesi är inte riktigt i min smak. Jag kan inte säga att det är dåligt, för han har en egen stil och ibland berör det, men jag är mer inne på rim och roliga ordvändningar. Sedan ska ju poesi avnjutas i små doser och, som sagt, inte i överdos. Den här tyckte jag var fin:
Din syster, så sorgsen
med ditt ansikte
Många andra
också som jag inte hade sett
på länge
var där, utanför kyrkan
som drev fram ur grönskan, grå, galaxtyst,
ett generationsrymdskepp
på väg genom den
tvåtusentredje sommaren
Thursday, August 28, 2008
Sonat till Miriam
Utläst 080828: Sonat till Miriam av Linda Olsson
Jag vet inte hur en sonat är uppbyggd men tydligen är denna roman skriven på samma sätt. Författaren har fått stor hjälp från Konserthuset i Stockholm i sin research och jag litar på att det är välgjort. Litteraturmässigt tycker jag det är en fullträff, för det blir väldigt gripande när man får först Adams version och sedan Cecilias. Så många trådar vävs ihop så oväntat så man blir alldeles förstörd av ängslan för hur det ska sluta. Jag brukar vilja veta hur det går och få ett ordentligt slut, men här blir jag nöjd trots att avslutningen ligger öppen för läsaren att spinna vidare på. Livet går vidare. Jag vill gärna tro att Adam och Cecilia finner något slags lycka till sist även om det inte blir med varandra.
Adam har bott i Nya Zeeland i många år, tillsammans med sin dotter Miriam. Han flyttade från Sverige så långt bort han kunde komma när han fick ett omöjligt val. När han tänker tillbaka märker han att han gjort exakt likadant som sin mamma. Han har förtigit det tidigare livet inför Miriam liksom hans mor aldrig talade om sitt polska ursprung. Han har trott att han skulle ha tid att berätta för Miriam men det hanns aldrig med. När Miriam är borta söker han sig tillbaka både till Polen och till Sverige.
Jag vet inte hur en sonat är uppbyggd men tydligen är denna roman skriven på samma sätt. Författaren har fått stor hjälp från Konserthuset i Stockholm i sin research och jag litar på att det är välgjort. Litteraturmässigt tycker jag det är en fullträff, för det blir väldigt gripande när man får först Adams version och sedan Cecilias. Så många trådar vävs ihop så oväntat så man blir alldeles förstörd av ängslan för hur det ska sluta. Jag brukar vilja veta hur det går och få ett ordentligt slut, men här blir jag nöjd trots att avslutningen ligger öppen för läsaren att spinna vidare på. Livet går vidare. Jag vill gärna tro att Adam och Cecilia finner något slags lycka till sist även om det inte blir med varandra.
Adam har bott i Nya Zeeland i många år, tillsammans med sin dotter Miriam. Han flyttade från Sverige så långt bort han kunde komma när han fick ett omöjligt val. När han tänker tillbaka märker han att han gjort exakt likadant som sin mamma. Han har förtigit det tidigare livet inför Miriam liksom hans mor aldrig talade om sitt polska ursprung. Han har trott att han skulle ha tid att berätta för Miriam men det hanns aldrig med. När Miriam är borta söker han sig tillbaka både till Polen och till Sverige.
Thursday, August 07, 2008
Exhäxorna
Utläst 080807: Exhäxorna av Jane Moore
Efter att ha läst en bok på över 500 sidor ville jag ha något snabbt och lättsmält och då passade det bra med en chicklit som jag läste på ett par dagar. Först irriterade jag mig lite på att det kändes som att den skulle försöka vara så jävla lustig hela tiden på ett tillgjort sätt. Den börjar så här:
"Alison släppte ut en omåttligt söt liten suck - som inte fick hennes byst att välla ut ur den korsetterade klänningen - och lät blicken fara fram och tillbaka längs honnörsbordet för att slutligen stanna upp vid det spektakulära liljearrangemanget från en av Londons bästa blomsterhandlare."
Sådan är alltså stilen, men efter ett tag vänjer jag mig vid det och tycker att boken är både rolig och riktigt tänkvärd.
Nya fruars klubb är en hemlig grupp av missnöjda kvinnor som behöver prata ut om exen till deras män. Alison är gift med Luca och på deras bröllop kom hans förra fru Sofia inrusande och hämtade sönerna som var brudnäbbar. Julia är gift med James som envisas med att ha kontakt med sin förra fru Deborah. Susan var visserligen vän med Nicks förra fru men har mycket att kämpa med i minnet av fantastiska Caitlins plötsliga död. Fiona och David har det bra men hans son Jake är en liten djävul som tror att hans föräldrar skulle ha blivit tillsammans igen om inte Fiona fanns.
Efter att ha läst en bok på över 500 sidor ville jag ha något snabbt och lättsmält och då passade det bra med en chicklit som jag läste på ett par dagar. Först irriterade jag mig lite på att det kändes som att den skulle försöka vara så jävla lustig hela tiden på ett tillgjort sätt. Den börjar så här:
"Alison släppte ut en omåttligt söt liten suck - som inte fick hennes byst att välla ut ur den korsetterade klänningen - och lät blicken fara fram och tillbaka längs honnörsbordet för att slutligen stanna upp vid det spektakulära liljearrangemanget från en av Londons bästa blomsterhandlare."
Sådan är alltså stilen, men efter ett tag vänjer jag mig vid det och tycker att boken är både rolig och riktigt tänkvärd.
Nya fruars klubb är en hemlig grupp av missnöjda kvinnor som behöver prata ut om exen till deras män. Alison är gift med Luca och på deras bröllop kom hans förra fru Sofia inrusande och hämtade sönerna som var brudnäbbar. Julia är gift med James som envisas med att ha kontakt med sin förra fru Deborah. Susan var visserligen vän med Nicks förra fru men har mycket att kämpa med i minnet av fantastiska Caitlins plötsliga död. Fiona och David har det bra men hans son Jake är en liten djävul som tror att hans föräldrar skulle ha blivit tillsammans igen om inte Fiona fanns.
Subscribe to:
Posts (Atom)