Utläst 240213: Allas älskare, ingens älskling av Per Hagman
Jag tyckte om Hagman förut men hade glömt bort honom. Denna självbiografiska roman från 2017 plockade jag på en gratisvagn bland utgallrade böcker på kommunbiblioteket. Jag tycker att det är för tidigt att gallra men de brukar sortera ut böcker som inte blivit utlånade på fem år. Det här kallas för en syskonbok till Att komma hem ska vara en schlager från 2004 som jag har för mig att jag gillade. Nu är ju det så länge sedan så det gör inget om det är upprepningar i denna. Jag vet inte vad Hagman gör nu för tiden, han är svårgooglad, men han är en mästare på att överleva utan särskilt mycket inkomst. Jag tycker om språket även om han ibland är lite för smart för mig och vecklar in sig i politik så att jag inte hänger med. Ofta skriver han poetiskt, som man ser redan på första sidan.
Ex: Utanför gnistrar snötäckt västgötsk prärie i våra tända fönsters ljuskäglor. Mängder av minus, andra rekordvintern i rad. Nyårsafton, nyårsdagen, januari. Valnötterna och konfekten slut; på matsalsbordet ett berg av olästa dagstidningar från stora och lilla världen. Både jag och pappa är dagstidningsnarkomaner, men kring helger som denna påminner missbruket om alltför mycket julgodis. Tidningshögarna förblir orörda, möjligen petade i. (sid.13)
Hagman flyttar och flyter runt. Han reser från barndomshemmet på Västgötaslätten till Marstrand, Tunis och Lampedusa. Rastlösheten driver honom och han vill inte vara fast någonstans. Det räcker med tunna band, att någon känner igen honom på stampuben eller hejar på honom på gatan. Friheten är det viktigaste men när han blir äldre till ett dyrare och dyrare pris. "Kejsaren av noll och ingenting. I väntan på ett nytt rike. Ro och oro hand i hand."
No comments:
Post a Comment