Utläst 080307: Nu heter jag Nirak av Peter Pohl.
Karin är snart fjorton år och har en låtsassyster som heter Nirak. Redan här reagerar jag och tänker att "Låtsassyster? Det har man när man är fem år kanske." Sedan fortsätter det med orimliga personer som mamma ungdomspsykolog, som inte verkar ha någon större förståelse för ungdomar, hennes nye partner Roland, gympalärare med svällande muskler som möter Karin i stringtrosor, pappa och hans nya kvinna som för all del verkar vara vanliga människor, och pappans nyas son som är lika gammal som Karin men tror att han vet allting och pratar som en professor, inte trovärdigt. Jag blir besviken för jag brukar tycka att Pohl beskriver ungdomars liv mycket verkligt och även får språket att flyta. Här retar mig Karins sätt att prata. Använder tonåringar uttryck som "men dö!" hela tiden? Jag har inte hört det. Peter Pohl har aldrig varit en trettonårig tjej. Det har jag. Även fast jag var barnslig och oskuldsfull så vet jag mera hur småtjejer fungerar. Jag fick mens tidigt, när jag var elva, men det betydde alls inte att jag var mogen för något avancerat sexliv. Visserligen beundrade jag äldre killar på avstånd men hade de velat ta i mig hade jag blivit livrädd. Därför kan jag inte förstå hur Karin kastar sig in i ett synnerligen sexuellt förhållande med sin mammas pojkvän.
No comments:
Post a Comment