Gunnar

Utläst 080301: Gunnar av Bob Hansson

Jag har inte läst något av Bob tidigare men jag har hört talas om honom eftersom han är en av våra kändaste poeter. Det jag har med honom är en skum recitering där han gästspelar på skivan Sånger för december med Irma Schultz Keller och Uno Svenningsson. Det förvånar mig att han kan skriva så bra, det här tycker jag verkligen om. Att han inte skrivit någon roman för länge sedan, tänker jag. Jag kommer tidigt i boken att tänka på Erlend Loe och särskilt hans böcker Doppler och fortsättningen Volvo lastvagnar. Titta här. Visst är det likt?

Ur Gunnar:
Jag har en siffra i huvudet. Ettusenfyrahundrafyrtio. Det är en viktig siffra. En siffra man ska ha uppsikt över. Åtminstone om man är i mina kläder. Som för tillfället är en pyjamas.

Ur Volvo lastvagnar:
För övrigt är det bara trams att hus behöver människor. Hus behöver inget som helst. Det finns absolut ingenting, förutom möjligen människor själva, som behöver människor.

Gunnar har jobbat och slitit hårt på byggen i alla år. Nu är han 58 år, har fått ett nytt hjärta och är sjukpensionär. Hans fru Gunilla har gått bort och han vantrivs med sin nya situation. Han vill tillbaka till jobbet. Vad ska han annars göra? Vad ska meningen med hans liv vara? Egentligen borde det här vara en ganska tragisk historia, men med Bobs underfundiga berättarstil blir det faktiskt riktigt roligt.