Utläst 220201: Inte död än av Johan Ehn
Åh, vad bra jag tycker att den här romanen är! Bättre än Löpa varg av Kerstin Ekman, som jag läste nyss, och bättre än Hemmet av Ehns make Mats Strandberg, som är bra men spårar ur på slutet. Jag har tröttnat på honom, han är bra på relationer och psyken men det blir för mycket övernaturligt och splatter. Det jag tycker om med Ehn är också relationerna och hur han beskriver människor. Här kan jag känna sympati för en gammal man, som egentligen är ganska tjurig, för man förstår hur han känner. Ehn har själv jobbat inom hemtjänsten och bett många människor om hjälp med frågor om lasarett och vård och romanen känns trovärdig trots de svårförklarliga utflykterna i den äldre mannens medvetande, som är vackert beskrivna.
Elis är en gammal man som firar jul med sin familj. Han blir trött på de skrikande barnbarnen och sin son som stoltserar med dyr whisky och försöker vara någon annan än han är. Han blir svettigare och svettigare och plötsligt trillar han ihop. Han vaknar upp på lasarettet efter en hjärtattack och ångrar att han varit så hård mot sonen. Han känner att han kanske inte har så lång tid kvar men i sjukhussängen har han gott om tid på sig att fundera över livet. Plötsligt förflyttas han till sin barndom och får se saker han inte kunnat minnas tidigare, klart och tydligt och mer detaljerat än i en dröm. Han vill gärna återvända till den här platsen i huvudet och lär sig snart hur han ska hamna i detta tillbakablickande tillstånd.
No comments:
Post a Comment