Människohamn

Utläst 090115: Människohamn av John Ajvide Lindqvist

Jag tyckte förvånansvärt mycket om Ajvides första bok Låt den rätte komma in, med tanke på att jag inte gillar vampyrer och övernaturligheter. Sedan har jag inte läst något mer av honom förrän nu. Den här boken är också bra, men den slutar alldeles för konstigt. Jag vet inte vad jag förväntat mig, det kan inte bli ett trovärdigt slut på en så otrolig historia, men på något sätt ville jag ändå att det skulle finnas en realistisk förklaring, eller i alla fall något annat än vad jag får.

Anders och hans fru Cecilia har tagit med sig sexåriga dottern Maja på en skidtur ut till fyren på Gåvasten. Det är en fin vinterdag och de klättrar upp i fyren och ser sig omkring. Maja går i förväg därifrån. Hon har sett något röra sig ute på isen. När Anders och Cecilia kommer ut är hon försvunnen, men det finns ingenstans hon kan ha tagit vägen. Hon kommer inte tillbaka och det innebär slutet för relationen mellan Anders och Cecilia. Anders börjar dricka och mår allt sämre. Ett par år senare återvänder han till Domarö och får en känsla av att Maja fortfarande finns. Någonstans, på något sätt.