Utläst 180114: Livet går så fort. Och så långsamt. av Martina Haag.
Jag tycker om Haags böcker och särskilt den förra Det är något som inte stämmer, som är till stor del självupplevd. Tyvärr vill jag även fortsätta gilla Erik Haag, som varit så svinig mot henne och numera är tillsammans med Lotta som han gjort TV-program tillsammans med och inlett ett förhållande med när han fortfarande var gift med Martina. Denna är inte självbiografisk, men ändå väldigt träffsäker och jag förstår att Martina minns sin skoltid smärtsamt väl. Jag hade nog en ganska lycklig skoltid känner jag, när jag läser om rädslan för att trilla ned i hierarkin (jag brydde mig inte så mycket om var jag låg i hackordningen faktiskt, utan umgicks med min lika töntiga kompis).
Det har gått mer än trettio år men Sonja kan fortfarande minnas exakt i vilken ordning klasskompisarna stod i hackordningen, när hon ser ett klassfoto. Det var viktigt att försvara sig, att klättra uppåt. Man visste vilka man inte skulle prata med och vilka man skulle hålla sig väl med för att kanske, kanske få komma högre upp i popularitet. När Sonjas föräldrar bråkar är det katastrof. Sonja vill inte att hon och lillasyster Maja ska bli skilsmässobarn och mobboffer.
http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=916420491X
3 comments:
Haag är bra, väntar dock lite med denna
(en bra bok att växa upp till homosexuell man för typ hundra år sedan i England:
http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2014/04/maurice.html
Ja, Haag är lättsam och bra. Tack för tips!
Post a Comment