Jag har gillat Wollin länge, sedan jag läste hennes blogg i Amelia där hon började skriva 2006 och nu är hon tillbaka där. Hon har givit ut ett par krönikeböcker med blogginlägg och romanen Till min dotter. Hon är rolig mitt i allvaret och skriver så att man kan känna igen sig även om man inte varit just i de situationer hon beskriver. Det är ju förbjudet att tycka illa om sin farmor, men här är det en så befriande elak farmor som inte går att älska. Ofta skriver hon väldigt drastiskt och jag älskar sådana här formuleringar:
Men så ringer det på dörren. Jag har alltid tänkt att den värsta sortens människa är den som ringer upp när man skickar sms, istället för att bete sig som en normal person och sms:a tillbaka. Och nu svarar han alltså på mitt sms genom att komma förbi. Som att besvara ett handslag med att kasta av sig kläderna. (Sid.200-201)
Rakel är vuxen och har för länge sedan givit upp farmor, som är en sällsynt elak och bitter gammal tant. Men Rakels mamma vägrar att acceptera det, hon säger att Rakel måste gå och hälsa på farmor som är döende. Fast det har hon varit länge. Rakel har ingen lust att försonas med sin farmor men går med på att hälsa på henne. På sjukhuset får hon syn på en vacker man i blå rock, kanske är det mannen i hennes liv.
http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9164205231
2 comments:
intressant tema, blir nyfiken
Visst är det spännande!
Post a Comment