Det här drabbar mig hårt! När jag gick i ettan på gymnasiet och min bror gick sista året var det en av hans kompisar som tog livet av sig. Jag fick veta det i skolan och höll inne med det i några timmar tills jag tänkte att jag måste berätta det för honom. Inte för att man någonsin kan komma med ett sådant besked på ett bra sätt, men det blev alldeles förfärligt.
Jag: Gick inte Eva i din klass?
Brorsan: Jo.
Jag. Hon har hängt sig.
Det påminner så mycket om när huvudpersonen David får veta att hans kompis Jonathan har drunknat. Jag har hört Bjärbo berätta om boken och hon känner ingen som drunknat men får det ändå att kännas så trovärdigt, sorgligt och nära. Hon har själv svårt att gå till Djupa ro, hennes barndoms fina badplats i Ingelstad, för att hon bara tänker på Jonathan som drunknat där. Fast det alltså är hon som har hittat på honom. Över huvud taget känns det väldigt äkta med de här ungdomarna, sättet de pratar och hur de umgås.
David, Ludde, Paula och Tove är tillbaka hemma i lilla Ingelstad för att gå på begravning. Deras kompis Jonathan har drunknat. Vännerna vet inte hur de ska bete sig. De växlar mellan att prata om hur ofattbart det är att en av dem är borta och att skämta om vanliga saker. Vad ska de annars göra? De hittar tröst hos varandra och umgås nästan hela tiden veckan före begravningen och söker svar på den stora frågan Varför?
Jag började följa Lisas blogg http://onekligen.blogspot.se/ för många år sedan för att den är rolig och jag gör det fortfarande. Hennes tidigare böcker är mera lättsmälta och småroliga, det här är något helt annorlunda. Det är en väldigt bra ungdomsbok men jag skulle rekommendera den för äldre ungdomar och vuxna.
http://www.adlibris.com/se/sok?q=djupa+ro
No comments:
Post a Comment