Först vill jag säga att jag, som alltid när det händer, är imponerad över att en tjej som är så ung som född 1992 kan skriva en så bra bok! För det här är verkligen en väldigt bra ungdomsbok. Den blir aldrig förutsägbar och jag hoppas hela tiden att det ska ordna sig för huvudpersonen trots den tragiska titeln (som är ett snyggt lån från en låt av Håkan Hellström.) Boken är rolig och sorglig och fin och bra.
Cassiopeja är tjugo år och tycker väldigt illa om romantik; hon tror helt enkelt inte på tvåsamhet. Det stör henne att hon själv är resultatet av en träff i Paris där hennes mamma föll handlöst för en mörklockig man framför Eiffeltornet. Kan det bli klyschigare? När väninnnan ska gifta sig och grottar ned sig i detaljer om bröllopet förstår hon ingenting. Hon är inte alls beredd på att bli förälskad men så träffar hon Casper. Han bor i samma hus som hon och har satt upp en lapp om pianolektioner. Hon bestämmer sig för att börja spela piano. Tyvärr har Casper redan en flickvän men Cassiopeja har bestämt sig för att hon ska ha honom.
http://www.gillabocker.se/Vi-aer-inte-saadana-som-i-slutet-faar-varandra.html
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=918663433X
5 comments:
Ja, 1992 är minst sagt imponerande och älskar titeln!
Fast lite irriterande att jag är två år efter med att ge ut en bok och säkert massa år efter med att ens påbörja ett manus ;D
jag blir nyfiken, läste om den i morgontidningen
Carro. Hihi... Jag skulle först bli författare, sedan journalist och nu är jag skolbibliotekarie och bloggare.
Hannele. Ja, läs den! Hon kastar förresten in Christer Fuglesang på ett intressant sätt som jag glömde nämna.
Ja man blir ju minst sagt imponerad! Och lite ångest får man också...
Lingonhjärta. Som tur är är det länge sedan jag ville bli författare...
Post a Comment