Utläst 120311: Ingenbarnsland av Eija Hetekivi Olsson
När jag läser den här boken blir jag förundrad över hur det var i Göteborgsförorterna under min uppväxt. Jag har bott i Bergsjön och det var ett av de roligaste åren i mitt liv men att leva som student är stor skillnad mot att växa upp där ofrivilligt. Eija är ett år äldre än jag men om hennes uppväxt var likadan som bokens Miras så var det oändligt olika mot min. Inte ens i byarna utanför Hedemora, som jag kommer ifrån, där det var vanligt med barn vars föräldrar bara pratade finska hade de särskilda invandrarklasser. Jag förstår inte hur Mira/Eija kunnat bli tvingad att gå i en finneklass; det borde ha funnits ett val. Boken är skriven på ett speciellt språk, med egna sammansättningar som näsfnissade, stoltskämdes och entandsmormor. Kanske för att man sätter ihop ord så på finska, hur som helst är det kul att läsa den speciella språkbehandlingen. Det känns skönt att veta att det gick bra för Eija till slut, för i boken känns det som att allt är hopplöst trots att den slutar med en glimt av tur.
Mira växer upp i Göteborgsförorterna Gårdsten och Bergsjön och vi får följa henne genom hennes grundskoleår i finneklasserna som hon tvingats gå i fast hon inte vill. Mira är född i Sverige men ändå stämplad som invandrare. Hon snattar det hon behöver och börjar tidigt dricka och röka så hennes veckopeng räcker inte till. Hon börjar städa trappor trots att hon lovat sig själv att inte bli som sin mamma som slitit ut ryggen på att städa. Mira vill bli hjärnkirurg eller stadsminister men har allt emot sig.
2 comments:
Jag kände det också som om hon beskrev en helt annan värld än den jag växte upp i och blev rätt fascinerad av den.
Lotten. Ja, jag läste en intervju med henne idag där hon sa att de som tycker att Mira har en hemsk tillvaro ska veta att många barn har det mycket värre nu.
Post a Comment