Vi i villa

Utläst 101109: Vi i villa av Hans Koppel

Det har varit mycket skriverier och gissningar om vem pseudonymen Hans Koppel är och de allra flesta blev förvånade när det visade sig vara barnboksförfattaren Petter Lidbeck. Han har rätt när han säger att man läser boken på ett annorlunda sätt när man vet det. Inte för att jag läst något annat av Lidbeck, men visst har jag andra förväntningar på böcker av en barnboksförfattare än en "vanlig" författare. Det som stör mig med den här är att den är satt i skrivmaskinstext som försvårar läsningen och att det är så kortfattade dialoger och ibland svårt att hänga med i vem som säger vad. Särskilt när det inte är några talmarkörer. Exempel:

Anna kommer ut, visar upp sig.
Få se. Gud så fin du är.
Titta, pappa.
Hon studsar på stället och diademets spiraler dansar runt.
Jag kör dig.
Men det är nära, jag kan gå .
Hon är snart fem i, jag kör så du inte kommer för sent.
Men pappa...
Ja?
Du behöver väl inte köra ända fram?
Du stannar vid lekplatsen.
Okej, då kommer jag och hämtar vid tio. Får du ha det så kul.
Du kör långsamt därifrån, iakttar henne i backspegeln.

Bra däremot är att boken är skriven i duform, det känns annorlunda. Och så är den rolig, fast det går åt skogen för huvudpersonen. Det känns lite lustigt för mig att läsa en sådan hemsk skildring av villaliv just precis när vi har köpt hus och jag ser fram emot något mera eget. Petter Lidbeck har testat att bo i villaområde och vill inte tillbaka. Jag läste i en intervju med honom att det är precis så som han beskriver det och ibland värre och att boken inte är direkt självupplevd men man kan säga avlyssnad.

Du ser ut som du mår och du mår inte bra. Din fru har fått reda på att du har en älskarinna och kommer att lämna dig. Det börjar hända konstiga saker i villaområdet och det går inte längre att lita på någon. Killarna i innebandygänget är egentligen inte dina kompisar och du retar dig på dina grannar.