Lilla stjärna

Utläst 100601: Lilla stjärna av John Ajvide Lindqvist

Jag tyckte mycket om både Låt den rätte komma in och Människohamn trots att skräck och övernaturligt normalt sett inte är min genre. Ajvide imponerar genom att blanda overklighet med vardag på ett sätt som ingen annan, åtminstone i Sverige, gjort tidigare. Den här boken har inte så mycket fantasy över sig, men det finns svåridentifierade moment, som till exempel att det sipprar ut röd rök ur människor i dödsögonblicket. Beskrivet på ett sätt som ter sig verkligt och som om något annat vore konstigt.

Jag tycker det är snyggt skrivet om nutidsfenomen som troll på internet (sådana som specialiserar sig på att kommentera i olika forum för att få reaktioner), alla hänvisningar till populärmusik och verkliga personer, men jag undrar hur väl det kommer att stå sig om några år. Boken är välskriven och mycket spännande men jag blir lite besviken i slutet. Prologen är briljant; en sida isande föraning om att något hemskt ska hända, men epilogen är tio sidor splatter, som jag klarat mig bättre utan. Berättelsen leder fram till slutet och trådar knyts ihop, men ändå känner jag, på samma sätt som i Människohamn, att jag förväntat mig något mer.

En bebis hittas nedgrävd i skogen av en man som tar hem henne till sin fru. När hon öppnar munnen kommer en sällsynt ren ton ut, en röst som inte borde kunna finnas i en så liten kropp. Mannen som är en avdankad svensktoppssångare vill bevara flickans rena sångröst och gömmer henne i källaren. En annan flicka föds samtidigt i en vanlig familj, men hon har inte någon ovanlig förmåga. Efter fjorton år möts flickorna och tillsammans med ett gäng andra flickor ställer de till kaos.