Utläst 221113: När bergen sjunger av Nguyen Phan Que Mai
Det här är en roman men den är "inspirerad av min egen familjs och mina bekantas upplevelser". Författaren har fått ta del av sina släktingars och många vietnamesers privata historier, skriver hon i sitt tack. Jag tycker att det är en helt fantastisk, gripande, ofta outhärdlig men ändå hoppfull och vacker beskrivning av ett Vietnam som fått utstå overkligt många kriser. Det är svårt att skilja personerna åt och jag tycker att alla namn är likadana (Hung, Cong, Minh, Thuan, Hanh, Huong, Thong...) för jag är inte van vid vietnamesiska namn, men man behöver inte veta exakt vilka alla är och det finns ett släktträd till hjälp i bokens början.
Historien börjar 1972 i Hanoi där en liten flicka försöker fly undan bomberna med sin mormor. Vi får följa mormoderns historia bakåt när hon berättar för barnbarnet Huong. Vietnams 1900-talshistoria är svår med krig, reformer och svält. Men flickan fortsätter att hoppas att hennes föräldrar ska komma hem från kriget och under tiden hjälper mormor henne att hålla hoppet vid liv. Mormodern har slagits mot sitt dåliga samvete för att hon lämnat ifrån sig sina sex barn och hoppas att de ska kunna förlåta henne när de väl återsamlas.
2 comments:
fin bok om tufft liv, deras hopp och glädje
Hannele. Ja, jag tyckte också att det var mycket hopp i allt det hemska.
Post a Comment