Kerstin Lundgren är född 1979 och bor med sin man och två barn i Skaraborg. När hon var 34 år fick hon en stroke. Hon förändrades och blev en annan människa och för att försöka hitta tillbaka till sig själv började hon skriva. Det blev den här romanen och när berättelsen var färdig var hon tillbaka i sitt gamla jag och frisk. Jag tycker att det är ett fantastiskt fint öde och tycker också om boken med sitt poetiska språk. Jag blir lite ledsen över att huvudpersonen gör det så svårt för sig själv, men samtidigt finns det hopp.
Hedda som är nitton år flyttar till en ny stad och ska börja ett nytt liv. Hon vill komma över att hennes mamma har dött och att hennes pappa aldrig har funnits där för henne. Hon får sommarjobb på ett äldreboende och träffar där en gammal man som heter Gustaf. Det är något särskilt med honom och hon är den enda som tar sig tid att sitta med honom och prata fast han inte kan svara. Han har haft en stroke och Hedda sätter upp gamla foton som hans dotter tagit med sig, för att uppmuntra honom att försöka hitta sin röst igen. Han känner igen henne och vet vem hon är och vill be henne om ursäkt för att det blivit som det blivit. Han måste få chans att ställa allt till rätta innan han dör. Dessutom blir Hedda sanslöst förälskad i sin kompis pojkvän Gabriel.
http://www.adlibris.com/se/organisationer/product.aspx?isbn=9176970434
Tack till Hoi förlag för recensionsexemplaret!
2 comments:
(känner igen historien, en vän - moder dog när hon fyllt 18, då finns inget stöd från samhället, ensam, jobb med gamla)
Hannele. Så jobbigt det ska vara att vara så ung och föräldralös och räknas som vuxen.
Post a Comment