Jag tycker om allt Axelsson skriver, språket är enkelt men ändå fint på något sätt. Hon skriver ofta om tunga ämnen och nu handlar det om hur vi behandlade förståndshandikappade förr. I Hedemora som jag kommer från fanns Haggården, "en institution för sinnesslöa i Dalarnas län" enligt Wikipedia, fram till 1997 så när jag var ung kunde man fortfarande träffa på utvecklingsstörda som bodde på ett hem. Dock tror jag att de hade det bra där de sista årtiondena. Jag tycker om den här romanen förutom rösten som tillhör Den Andra, ett barn som dog vid födseln.
Märit växte upp i Norrköping i sin dysfunktionella familj med en lillebror som var förståndshandikappad, en elak tvillingbror, föräldrar som inte var närvarande och gnatiga morföräldrar som bodde i samma hus. Den utvecklingsstörde Lars flyttades senare till Vipeholm i Lund, ett hem för sinnesslöa där de boende misshandlades. Märit hälsade bara på honom där en enda gång. Femtio år senare kliver hon av tåget i Lund, som hon inte besökt sedan hon studerade till läkare. Boken hoppar mellan Märits uppväxt på 60-talet och nutid.
http://www.adlibris.com/se/bok/ditt-liv-och-mitt-9789173378475?campaignId=4dbaad2a-8c2b-40fb-80af-521dbcdde165
3 comments:
förmodlige läser jag inte denna - jobbade ett par år på mentalsjukhus i början av 1970-talet... sett elchocker och hur de slog patienter, som 18-åring vågade jag inte säga nåt (fick inte ens lov att ha långbyxor).
Hannele. Nej, det kanske kommer för nära då. Jag har varit på mentalvårdsmuseet i Säter och det var skrämmande.
en bra bok som jag tror gymnasieelever skulle gilla: http://hannelesbibliotek.blogspot.se/2017/05/klass-av-elise-karlsson.html
Post a Comment