Utläst 120921: Att leva och dö som Joe Strummer av Marcus Birro
Jag var trött på Birro ett tag när han var med överallt, till exempel i Let´s dance. Han kändes som en ganska dryg och självupptagen person. Nu plockade jag den här ur bokhyllan där den stått i ett år, sedan jag fick den på ett bokbyte på bokbloggarträff. Jag valde den själv så jag måste ju ha tänkt läsa den någon gång. Och jag tyckte faktiskt om den! Därmed inte sagt att Birro är en trevlig person privat; det har jag ingen aning om och det behöver man inte vara för att kunna skriva en bra bok. Eftersom jag bara är två år yngre än Birro och har bott i Göteborg ett år (i förorten Bergsjön 1998-1999) var det kul att läsa om staden och en ungdom som var samtidigt som min. Jag vet inte hur mycket som är självupplevt i denna roman, men tror att uteställena och övriga Göteborgshänvisningar är sanna. Boken är rolig och mycket urflippad, till exempel så här:
Det höll i ett halvår. Människor gör slut med varandra av helt befängda anledningar. Jag tyckte aldrig att jag fick tillräckligt med beröm för min matlagning. Jag sade:
-Är fisken god?
Johanna sade:
-Det är fiskpinnar. Vad vill du att jag ska säga?
Jag sade:
-Fuck you, och slängde besticken över köksbordet och gick ut.
(s.54)
En man som lämnat Göteborg tio år tidigare och inte varit där sedan dess återvänder för att begrava sin vän Frank. Frank dog av ett medfött hjärtfel som ingen vetat om, precis som Joe Strummer i The Clash. Vännerna samlas igen och deras gamla band The Christer Petterssons återuppstår för en spelning på begravningen för att hedra Frank.
4 comments:
Bra att den fick ett bättre hem hos dig än vad den hade hos mig.
Mimmi. Ja, jag förstår att det inte är en bok för dig. Kanske ska donera den till skolan nu.
Jag har också läst den, i författaruppläsning, och tyckte om den. Alla som var med i Göteborg i slutet av 80-talet (kommer inte ihåg vilka år som beskrivs) känner nog i hög grad igen sig.
/Lillemor
Elvy. Ja, det är ju roligt att läsa om platser man känner till.
Post a Comment