Allt jag säger är sant

Utläst 120503: Allt jag säger är sant av Lisa Bjärbo

Det finns några saker som irriterar mig med den här boken; en är att huvudpersonen, som är sexton år, är så bergsäker och tror sig ha alla svar, en annan att hon svär. Det känns onödigt i en ungdomsbok. Men säkerheten vacklar lite ibland och då blir hon mera mänsklig. Det är också irriterande att hon är så självisk och inte frågar sin världsbästa kompis hur det är med henne, men den insikten får hon också till slut. Till sist håller jag på att bli tokig när hon plötsligt inte vet vad hon vill med en kille som hon meddelat att hon ska gifta sig med. Visst kan tonåringar vara labila och inte veta vad de vill, men är man sååå tänd på en kille så vill man allt med honom, särskilt när han inte beter sig som ett svin (och även då kan det hända att man är ohjälpligt kär fast man vet att det bara är dumt). Det är alltså några trovärdighetsproblem jag har. Men jag tycker att boken är bra! Framför allt är den väldigt rolig, även fast det kanske inte låter som största skrattfesten med en tjej som hoppar av skolan, flyttar hem till sin mormor, tar ett jobb på kafé... Jag ska inte avslöja för mycket men till stor del handlar boken om en fantastisk mormor och jag fick gråta en del också.

Alicia är sexton år och går första året på naturprogrammet. Där vantrivs hon och bestämmer sig plötsligt för att hoppa av. Det visar sig att det inte är så lätt som hon trott, utan hon måste först ta med sig sina föräldrar och träffa en SYV-tant som hotar med att dra in kommunen om hon inte kommer tillbaka med en handlingsplan. Alicia har ingen handlingsplan; hon vill utföra stordåd men vet inte riktigt var hon ska börja. En bra sak är att hon får jobb på ett café. Där fikar ibland en vansinnigt snygg kille som heter Isak. Honom ska hon ha, bestämmer hon sig för. Trots att den där lilla råttfärgade tjejen som hänger med honom är hans flickvän.