Wednesday, July 18, 2018

Dagar utan hunger

Utläst 180717: Dagar utan hunger av Delphine de Vigan

Det här är författarens debut men den gavs ut som nummer fyra på svenska. När den först kom ut var det under pseudonymen Lou Delvig, kanske för att det är en känslig och avslöjande skildring om hur det är att vara anorektiker. De Vigan är fransyska och bor i Paris. Jag tyckte om hennes roman No och jag och gillar även denna som känns smärtsamt självupplevd. Den är tänk- och läsvärd. Förhoppningsvis kan den stötta personer med ätstörningar och deras anhöriga.

Laure är nitton år men väger mindre än 40 kilo. När hon är på väg att dö av anorexi får hon hjälp av en läkare och låter sig läggas in på sjukhus. Hon vill inte dö, men har slutat att äta. När hon promenerar runt i Paris som ett benrangel tycker hon att det känns som om hon flyger fram, men till sist orkar inte kroppen mer. Det tar tre månader på sjukhus för att försöka komma tillbaka till det vanliga livet igen. Hon kämpar med sig själv för att kunna svälja mat och tänker att hon bara ska gå upp tillräckligt för att få lämna sjukhuset. De vill att hon ska väga minst 45 kilo för att få åka hem, men det är en stor kamp att förändra inställningen till sin kropp och mat.

Dagar utan hunger
https://www.adlibris.com/se/bok/dagar-utan-hunger-9789186480875

Wednesday, July 11, 2018

Gick obemärkt förbi

Utläst 180711: Gick obemärkt förbi av Ingrid Hedström

Hedström är kanske mest känd för sina deckare om Villette i Belgien. (Jag läser inte deckare så ofta och har inte läst något av henne tidigare.) Hon har varit utrikesjournalist och krönikör på Dagens Nyheter och är utbildad psykolog. När hon skrev romanen Bortfall och uppföljaren Måltavla som berör en sinnesslöanstalt ville hon veta mera om denna nedtystade del av svensk historia. Hon har gjort grundlig research inför denna roman där personerna är påhittade men grunden smärtsamt sann. Det är välskrivet och gripande och de små barnens grymma öden kommer att följa mig länge! Eftersom jag kommer från Hedemora där sinnesslöanstalten Haggården låg kommer historien mig nära och jag är förundrad över att jag faktiskt inte har hört något om vanvården där. Hemmet för utvecklingsstörda (Haggårdare kallade vi dem) fanns kvar ända in på åttiotalet och då hade de boende det bra där, så vitt jag vet, men på trettiotalet skickades barn dit och dog!

Gösta Lidelius är präst i trettiotalets Sverige, i en tid med rashygieniskt tänkande där man anser att det inte gör något att sinnesslöa människor dör, att det kanske är det bästa för att få rent och friskt blod i landet. Gösta har själv en hemlighet som skulle göra honom till en av samhällets utstötta om den kom fram. Helga Rödin i Orsa är föreståndare på en av anstalterna som tar emot de sinnesslöa barnen. Hon kämpar för att de ska få drägliga förhållanden, men blir motarbetad och det bestäms att barnen ska skickas till Haggården i Hedemora, en stor anstalt med smuts och smittor. Många barn dör där efter kort tid. Ofta kommer de från fattiga förhållanden och ingen lyssnar på deras förtvivlade släktingar.

Gick obemärkt förbi
https://www.adlibris.com/se/bok/gick-obemarkt-forbi-9789150119480