Någon sorts extas

Utläst 080606: Någon sorts extas av Johan Kinde

Besvikelse! Jag förväntade mig verkligen en intressant skildring av musiklivet i 80-talets Sverige eftersom Kinde var med i allra högsta grad genom sitt band Lustans lakejer. Till en början tyckte jag också att boken var åtminstone hyfsad, men ju längre jag läste desto mer insåg jag att den var väldigt platt, tråkig och faktiskt dåligt skriven, ibland rent fånig. Personerna är ytliga, osympatiska, snobbiga och fåfänga. Om man skriver dikter kan man komma undan med sådant här men inte om man är ute efter att skriva en läsvärd roman:

När jag åter lägger mig bredvid henne upptäcker jag att hon nedanför sitt vänstra öga har tre små födelsemärken som faller likt tårar, tre små skönhetsfläckar som ger henne ett sorgset drag som kontrasterar mot de sinnliga läpparna och gör hennes ansikte fulländat.