Bitterfittan

Utläst 080916: Bitterfittan av Maria Sveland

En bok som har debatterats mycket och länge och har en ytterst provocerande titel som gör att vissa inte ens vill uttala den. Någon jämför den med Maken av Gun-Britt Sundström, vilket jag inte tänker göra för jag orkar inte grotta ned mig i lik- och olikheter mellan dagens kvinnor och sjuttiotalets. Jag läser boken och förfasas och känner igen trots att jag inte har barn och blir om möjligt än mindre sugen efter den här beskrivningen. Bokens Sara har en förhållandevis jämställd man och ändå blir hennes hemmalass så tungt att bära. På något vis blir jag lite besviken på slutet trots att det är lyckligt. Det slutar lite för bra, som om allt kommer att lösa sig. Jag förstår inte riktigt innebörden i slutraderna: Lever jag det liv jag vill leva? Jag tänker aldrig mer be om ursäkt för att jag vill äga min själ, mitt liv. Det börjar nu. Det finns inga slut.

Sara som är 30 år är redan bitter. Det här var inte vad hon hade förväntat sig av livet. Hon älskar sin Johan och tvåårige sonen Sigge men har fastnat i gamla invanda traditioner där kvinnan har hand om hemmet. En trist januari får hon nog och åker ensam till Teneriffa i en vecka. Där drabbas hon av dåligt samvete för att hon åkt ifrån sin lille son, men blir arg för att hon känner som hon gör. När en man reser ifrån familjen blir det aldrig ifrågasatt på samma sätt.

Så dumt!

Utläst 080904: Så dumt! av Mia Törnblom

Jag har läst Mias böcker om självkänsla och hört henne tala på samma ämne. Onekligen blir man nyfiken på hennes livsöde och undrar hur hon har lyckats ta sig upp ur misären och kaoset hon fastnat i. Här berättar hon ärligt om tiden som knarkare och hur hon lyckades sluta efter tio års drogande. Jag förstår fortfarande inte hur man kan må så dåligt och lyckas ta sig upp igen men hoppas och tror att boken kan hjälpa andra. Efter en lång och mödosam tid lyckades hon bli drogfri och nu är hon en av Sveriges mest framgångsrika coacher i personlig utveckling. Helt sant men helt otroligt, helt fruktansvärt men helt underbart, helt ärligt men med mycket lögner.

När Mia var 18 kunde hon inte uttala sig om droger eftersom hon aldrigt provat. När hon var 19 trodde hon aldrig att hon kunde bli beroende, hon kände sig envis, trygg och stabil. När hon var 25 var hon en tuff partytjej, ingen knarkare. När hon var 29 hade hon fastnat och älskade heroin. Till sist åkte hon dit hos polisen, erkände saker de inte ens frågat om och hamnade på behandlingshem.