Wednesday, October 22, 2008

Sex, droger och kalaspuffar

Utläst 081019: Sex, droger och kalaspuffar av Chuck Klosterman

Jag läste Killing yourself to live av samme författare för en tid sedan och tyckte mycket om den. När jag recenserat den här (15 juli) fick jag ett anonymt tips om att Sex, droger och kalaspuffar skulle vara ännu bättre. Jag håller inte med. Om man inte är oerhört insatt i amerikansk kultur blir det alltför främmande och svårbegripligt tyvärr. Klosterman är en duktig skribent och så insatt i sina ämnen så allt namedroppande blir för mycket. Intressant är det förvisso, och ofta fruktansvärt roligt, men ska man få en bok översatt tycker jag den ska ha lite större målgrupp än vad den här verkar vara tänkt för.

Monday, October 13, 2008

För Lydia

Utläst 081010: För Lydia av Gun-Britt Sundström

Egentligen ska man läsa Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg innan man läser denna, för den bygger på den fast den är flyttad från 1910-tal till 1960-tal i Sundströms tappning. Jag trodde jag läst Söderberg, men nu är jag osäker. I vilket fall ska jag göra det nu. Söderberg skrev en kärlekshistoria ur mannens synvinkel, men nu är det Lydia som är jagperson. Jag förstår henne ibland men inte alltid. Den stolthet hon har besitter inte jag, men den förtvivlan hon känner kan jag sätta mig in i.

Boken börjar med en ljuvlig sommar på Runmarö där Lydia möter Arvid för första gången. Han lovar att höra av sig när hösten kommer och båda är tillbaka i Stockholm igen. Lydia väntar på brev, hon väntar på samtal, hon väntar på att Arvid ska söka upp henne på något sätt, men det händer inte. När deras vägar äntligen korsas igen är det försent. Han skriver ett brev och beklagar att hennes far dött, men då är hon för ledsen för att orka träffa honom. Sedan blir det inte av att hon hör av sig till honom. Det är ett evigt trassel och de gifter sig på varsitt håll utan att för den skull glömma varandra. En klassisk kärleksberättelse med tragisk utgång.

Wednesday, October 08, 2008

Hjärtat får inga rynkor

Utläst 081008: Hjärtat får inga rynkor av Mark Levengood

Mark är för söt! Jag har hört honom två gånger på bokmässan och förundrats över att han verkligen är lika god och mild som på TV, ja, ännu mer påtagligt i verkligheten. Han säger att han anser det vara hans jobb att göra folk glada. Och som han gör det. Den här boken är lika mysig som den förra Sucka mitt hjärta men brist dock ej och även nu har han fått fantastiska Ilon Wikland att illustrera med sin egna mjukpastelliga stil.

Boken är full med roliga och tänkvärda ankedoter. Mark lyckas att skriva om kändisskapet utan att kännas skrytig. Han verkar själv tycka att det är ganska knäppt att åka runt i en bil med sitt eget ansikte uppförstorat längs hela sidan, att det känns dumt att sitta som på en tron i en bokhandel för att signera böcker, särskilt när nästan ingen kommer dit eftersom det är oannonserat, och att det är svårt att veta hur man ska förhålla sig till intervjuoffer som på fullt allvar kallar sig Fröken Toppärt.

Svart som silver

Utläst 081007: Svart som silver av Bruno K. Öijer

Det är konstigt att en man som ser ut som en äkta fullblodspsykopat kan skriva så känslosamma dikter. Det brukar vara tvärtom, den äkta fullblodspsykopaten ser snäll och charmig ut och är farlig i sitt bedrägliga sätt att manipulera omgivningen och få den att tro honom om gott. Nu vet jag ju ingenting om Öijer. Förutom då att han ser ut som en vit neger och skriver vackert och magiskt skimrande om ofta vardagliga saker. En kompis som köpt boken på mässan sa att hon älskar den, att hans sätt att skriva påminner om "gamla" poeter som Boye och Ferlin, att hon ville skriva av sådant som var extra fint men till slut ville skriva av nästan varenda dikt, att jag måste läsa den, att jag fick låna den fast att hon ville ha tillbaka den så snart som möjligt. Så jag lånade den och läste ut den igår kväll. Jag är inte lika fast som hon men visst är det bra.

Ur dikten Sången:

du hade lång otidsenlig klänning
och ett svart hår da Vinci kunde ha smekt
vi var knappast mer än tjugo år
och varför fick du inte leva
varför insåg jag inte hur kort ditt besök
skulle bli i den här världen

Monday, October 06, 2008

19 minuter

Utläst 081005: 19 minuter av Jodi Picoult

Alltsedan jag läste den första boken (som gavs ut på svenska, på engelska har det kommit många fler) av Picoult har jag varit fast. Hon är en av mina absoluta favoritförfattare och har ännu inte gjort mig besviken. Jag blir själv förvånad att jag tycker så mycket om dessa tunga böcker, både sid- och innehållsmässigt, men det är något som griper mig i alla hennes romaner.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret eller se en hockeyperidod. På nitton minuter kan man stoppa världen. Peter Houghton vet att nitton minuter är allt som behövs för att hämnas en uppväxt i helvetet. När han är sjutton orkar han inte längre. Han går till skolan och skjuter ihjäl en lärare och nio skolkamrater och många fler skadas.

När Peter var liten var hans bästa vän Josie Cormier. Hon slutar att umgås med honom och hamnar i innegänget där hon blir tillsammans med skolans populäraste kille Matt. Han är en av dem som mobbar Peter och en av dem som blir ihjälskjuten. Josies mamma Alex är domare och till en början tänker hon att det inte ska hindra henne att döma för att hon känner sig säkrare i rollen som domare än som mamma. Till slut blir situationen ohållbar och hon märker det omöjliga i att inte lägga in sina egna känslor i målet.