Friday, August 29, 2008

Den stora gåtan

Utläst 080828: Den stora gåtan av Tomas Tranströmer

I mitt förra inlägg skrev jag om gårdagens poesiöverdos. Lustigt nog hade jag nyss mailat en kompis om att jag inte läser så mycket dikter nu och att diktsamlingar ska avnjutas i små portioner. Sedan plöjde jag två poesiböcker på tre kvart. Det är trots allt lite roligt att övergöra bibliotekarierollen och sitta på en parkbänk och läsa böcker i väntan på en melodiös hardcorekonsert. Jag tycker illa om att bara sitta och vänta rakt upp och ned och hade skickat alla SMS jag kunde komma på. Så, alltså, efter Omega av Johannes Anyuru läste jag Den stora gåtan av Tomas Tranströmer. Jag tycker att Tranströmer är överreklamerad. Hade han inte varit ett känt namn hade jag inte brytt mig nämnvärt. Imponerande däremot är att han fortsatt skriva efter en hjärnblödning som gått hårt åt språkcentrum. Jag har ett lustigt getintresse och lider ibland av getabstinens sedan bocken Bilbos (först skrev jag Biblos!) bortgång. Då är det kul med en sådan här haiku:

Uppför branterna
under solen - getterna
som betade eld.

Omega

Utläst 080828: Omega av Johannes Anyuru



Nu firar jag mitt inlägg nummer 101 här, eftersom jag missade 100! Hurra, för läsdagboken!



Jag fick poesiöverdos igår. När jag satt och väntade i tre kvart mellan två konserter hade jag passande nog just köpt tio böcker på Bokias utförsäljning. Omega var en av dem. Vi hade tänkt bjuda in Anyuru som gäst till Ordkonstens dag på Sunnerbogymnasiet, men sedan fick vi aldrig tag i honom trots att vi jagade hans mamma i Växjö och allting... Kul med kille från Växjö som skriver poesi och blir utgiven. Annars vet jag inte riktigt, den här sortens poesi är inte riktigt i min smak. Jag kan inte säga att det är dåligt, för han har en egen stil och ibland berör det, men jag är mer inne på rim och roliga ordvändningar. Sedan ska ju poesi avnjutas i små doser och, som sagt, inte i överdos. Den här tyckte jag var fin:

Din syster, så sorgsen
med ditt ansikte

Många andra
också som jag inte hade sett
på länge

var där, utanför kyrkan
som drev fram ur grönskan, grå, galaxtyst,
ett generationsrymdskepp

på väg genom den
tvåtusentredje sommaren

Thursday, August 28, 2008

Sonat till Miriam

Utläst 080828: Sonat till Miriam av Linda Olsson

Jag vet inte hur en sonat är uppbyggd men tydligen är denna roman skriven på samma sätt. Författaren har fått stor hjälp från Konserthuset i Stockholm i sin research och jag litar på att det är välgjort. Litteraturmässigt tycker jag det är en fullträff, för det blir väldigt gripande när man får först Adams version och sedan Cecilias. Så många trådar vävs ihop så oväntat så man blir alldeles förstörd av ängslan för hur det ska sluta. Jag brukar vilja veta hur det går och få ett ordentligt slut, men här blir jag nöjd trots att avslutningen ligger öppen för läsaren att spinna vidare på. Livet går vidare. Jag vill gärna tro att Adam och Cecilia finner något slags lycka till sist även om det inte blir med varandra.

Adam har bott i Nya Zeeland i många år, tillsammans med sin dotter Miriam. Han flyttade från Sverige så långt bort han kunde komma när han fick ett omöjligt val. När han tänker tillbaka märker han att han gjort exakt likadant som sin mamma. Han har förtigit det tidigare livet inför Miriam liksom hans mor aldrig talade om sitt polska ursprung. Han har trott att han skulle ha tid att berätta för Miriam men det hanns aldrig med. När Miriam är borta söker han sig tillbaka både till Polen och till Sverige.

Thursday, August 07, 2008

Exhäxorna

Utläst 080807: Exhäxorna av Jane Moore

Efter att ha läst en bok på över 500 sidor ville jag ha något snabbt och lättsmält och då passade det bra med en chicklit som jag läste på ett par dagar. Först irriterade jag mig lite på att det kändes som att den skulle försöka vara så jävla lustig hela tiden på ett tillgjort sätt. Den börjar så här:

"Alison släppte ut en omåttligt söt liten suck - som inte fick hennes byst att välla ut ur den korsetterade klänningen - och lät blicken fara fram och tillbaka längs honnörsbordet för att slutligen stanna upp vid det spektakulära liljearrangemanget från en av Londons bästa blomsterhandlare."

Sådan är alltså stilen, men efter ett tag vänjer jag mig vid det och tycker att boken är både rolig och riktigt tänkvärd.

Nya fruars klubb är en hemlig grupp av missnöjda kvinnor som behöver prata ut om exen till deras män. Alison är gift med Luca och på deras bröllop kom hans förra fru Sofia inrusande och hämtade sönerna som var brudnäbbar. Julia är gift med James som envisas med att ha kontakt med sin förra fru Deborah. Susan var visserligen vän med Nicks förra fru men har mycket att kämpa med i minnet av fantastiska Caitlins plötsliga död. Fiona och David har det bra men hans son Jake är en liten djävul som tror att hans föräldrar skulle ha blivit tillsammans igen om inte Fiona fanns.

Monday, August 04, 2008

Maken

Utläst 080803: Maken av Gun-Britt Sundström

Jag får nästan skämmas som har hållit på med den här boken i månader men först hade jag den som stugbok och jag har inte varit så mycket i stugan. Jag tycker egentligen inte om långa böcker eftersom jag gillar att läsa minst en bok i veckan och så är det jobbigt att hålla i för tjocka böcker. Den här boken är mycket bra så invändningen är inte att det är för många sidor, men det hade varit behändigt att dela den i två.

Maken är en klassiker som har betytt mycket för många tjejer och kvinnor i Sverige. En kollega tipsade om den och hoppades att jag skulle tycka om den och det gjorde jag. Det är fascinerande och lite kusligt att en bok från 1976 kan sätta ord på känslor och problem som fortfarande är aktuella. Samhället omkring känns typiskt sextiotal, med demonstrationer och politiska diskussioner, ändå känns det inte tråkigt eller avlägset att läsa om det. Jag är ointresserad av politik men det passar in så bra i romanen och dessutom blir det intressant för mig som var två år när boken kom ut att läsa om hur det var då. Jag känner igen mycket i det som huvudpersonen Martina känner och tänker men stör mig lite på att hon kallar pojkvännen för make och ideligen skiljer sig trots att de inte är gifta. Kanske var det så på sextiotalet, kanske var det inte så noga med att gifta sig, kanske är det det ännu mindre nu, men jag kan inte kalla min sambo för make.

Martina och Gustav är som gjorda för varandra men han får kämpa länge för att få henne att förstå det. Även när de väl blivit tillsammans fortsätter diskussionerna om vad det är att vara ett par. Martina vill ha kvar sin självständighet men samtidigt ha Gustav. Hon vantrivs med den hon blir tillsammans med honom och avskyr att vara en del av ett par, att umgås med andra i form av "Gustavs flickvän". I sex år kämpar de med och mot varandra, går ihop och isär, träffar andra men är fullständigt ärliga med det inför varandra. Det är vansinnigt trassligt och ibland vill jag slå Martina i huvudet med något hårt för att hon ska skärpa sig samtidigt som jag på något sätt förstår henne och lider med henne. Det är inte lätt att låta någon annan älska sig när man inte tycker om sig själv och det är svårt när den ena älskar mer.